Ultrapremiär – Eller när blev jag en Ultralöpare?

Igår var det alltså dags för min väldigt spontana Ultrapremiär i Skövde. Det är så typiskt mig – får jag en fråga om att köra en tävling så har jag sjukt svårt att tacka nej. Jag älskar nya utmaningar. Jag älskar det!!! Vissa laddar för en ultratävling flera månader – Bea hon gör en spontananmälan 3 dagar innan tävling. Men att jag skulle köra en Ultra denna våren eller överhuvudtaget någonsin trodde jag nog inte. Hade noll koll på vad jag skulle klara av och hur kroppen skulle reagera. Hade målet om att försöka springa 50 km. Fixade jag det skulle jag vara nöjd.

Banan var alltså en 1,2 km runda i en park som skulle springas om och om och om igen. En hyffsat platt bana men med en liten backe som jag visste skulle komma att kännas tung mot slutet av loppet. Klockan 10.00 gick starten och sen var det bara att springa så många varv som möjligt till kl 16.00 – 6 timmar!! GALET!!! Efter 3 timmar hade vi bestämt att man skulle få en liten belöning. Då fick vi nämligen ta fram ipoden och lyssna på musik resten av loppet.

Det var något kyligt när starten gick. Första milen kändes okej. Låg på ett lugnt och behagligt tempo. Andra milen kändes fortfarande okej. Hade bestämt mig för att springa 4-5 varv och sedan fylla på med energi. Var egentligen inte så hungrig när jag sprang, mest törstig. Men jag kände att kroppen behövde massor med energi. Tog 3 chokladbitar, 1 mugg sportdryck och en mugg vatten vid varje stop.

Ville verkligen inte öppna för hårt så man skulle gå in i väggen tidigt. Tredje milen började magen krångla. Toabesök nummer 1 och sedan var jag igång igen. Sprang några varv till och sedan blev det dags för toabesök nummer 2. Jippi!!! Klockan började närma sig 13 vilket innebar musik öronen. Unz unz unz!!! Precis vad jag behövde nu. Magen var fortfarande inte helt okej. Nu började även benen kännas en del. Det drog som tusan i baksida lår och rumpa. Stannade till och stretchade rumpan. Aj aj!! Hade nu passerat 40 km och kände att det var lika bra att springa på toa igen. Besök nummer 3. Dumma mage som ska krångla.

Nu började benen kännas riktigt sega. Så jag bestämde mig för att gå ett varv runt banan. Så jag tog en ”rask” ( vet inte ens om man kan kalla det för en rask ) promenad ett varv runt banan och gjorde sedan försöket att börja springa igen. Uuuuj uuuuuj!!!! Aaaaj aaaaaj!!! Kan inte direkt säga att det var något snabbt löpartempo nu. Men huvudsaken var att jag tog mig framåt. Magen fortsatte att spöka så jag bestämde mig för att ”springa” på toa en gång till. Besök nummer 4 – Herregud!!! Sen bestämde jag mig bara för att köra på. Så jag sprang ( läs lunkade ) så gott jag kunde.

Såg på klockan att den började närma sig 16. Nu var det ingen idé att hålla igen trots att hela kroppen gjorde ont. Räknade ut att jag skulle hinna springa ett varv till runt banan. Vilken underbar känsla. Sprang ett varv och såg på klockan att det fortfarande var tid kvar……..faaaaan!! Så jag begav mig ut på en runda till. Hann ungefär halva rundan innan slutsignalen gick! Då var det bara till att stanna upp där man befann sig på banan för att invänta stegräknarna. Blev kall väldigt fort och kände att stelheten kom smygande så fort man stannade upp. Efter att stegräknarna hade passerat blev det en lugn, fin och stel promenad tillbaka till målområdet.

Kände mig otroligt nöjd och trött och väntade med spänning på att få se hur långt jag hade sprungit. Det blev totalt nästan 55 km löpning för mig under dessa 6 timmar. Jag fixade mitt mål som var 50 km!! Jippi!! Tog mig bort till bilen och mötte upp resten av gänget. Alla var trötta men glada. Vilken härlig känsla att ha fixat sin första Ultratävling. Vi fick i oss mat sedan väntade en fin bilresa hem till Stockholm. Benen värkte, rumpan värkte, hela kroppen var riktigt trött och tömd på energi.

När Alex och jag skulle hoppa ur bilen hemma i Stockholm fick jag en sån skrattattack! Ingen av oss kunde riktigt röra sig. Vi släpade fossingarna och såg nog rätt roliga ut. Det var inga raska steg. Alex tog och dundrade in med 61 km på tävlingen igår. Grymt bra jobbat!!! 🙂 Han varvade mig X antal gånger. Tusan vilket tempo han höll. Och grymt bra kämpat Sonny, Leilah och Thomas!! Och tack för trevligt sällskap. Ser redan nu fram mot Skövde 6 timmars 2014!! 😉

Nu kan jag alltså checka av Ultratävling på min lilla lista. Jag är en utralöpare – vad hände där egentligen?

Nu är frågan – Vad blir nästa utmaning?? Förslag tack!!

Och tack till Lars ” Engan” som tog lite bilder efter banan igår.

20130310-145933.jpg

20130310-150006.jpg

20130310-150024.jpg

20130310-150041.jpg

20130310-150114.jpg

20130310-150131.jpg

20130310-150210.jpg

20130310-150228.jpg

20130310-150921.jpg

20130310-150940.jpg

20130310-151009.jpg

4 tankar om “Ultrapremiär – Eller när blev jag en Ultralöpare?

  1. Jag är lite inne på denna, vad tror du? Fast Ligth varianten. 45km mitt i natten i kuperat kolmörker. Geggigt och jävligt med största säkerhet. http://www.ursvikultra.se. Och sen räknar jag såklart med dig på Hammarby Alpin Marathon i november!

      • Förbannar mig själv att jag ”kom på” att Ursvik Ultran finns. det jobbigaste blir antagligen problemet med att jag är mörkrädd… jaja, ännu större utmaning!

        Gött! Du kan verkligen inte säga nej va? 🙂

      • Mörkrädd? Då blir det verkligen en fin utmaning. Men det grejar du!! Det här med att säga NEJ – det är inte min starka sida 🙂 Men vad tusan. Jag älskar utmaningar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s