Snor, svett och tårar!

20140728-083828-31108915.jpgDet blir inte alltid som man tänkt sig. Lördagens tävling var inte min dag! Vi kan kalla det en riktig jävla skitdag! Vätter Challenge 2014 – SM på medeldistans i triathlon! 1,9 km sim, 90 km cykel och 21 km löpning.

Sov riktigt gott under natten, även om jag hade behövt sova några timmar till kändes det som när klockan ringde. Fick i mig en bra frukost och begav mig ner mot växlingsområdet. Checkade in cykeln och fixade i ordning grejerna till växlingarna. Snackade med tjejerna som tävlar i min grupp. Vi kom in på vattentempen i vattnet. Jag kände mig inte det minsta orolig för om vi skulle få köra med våtdräkt eller inte. Tempen i vattnet hade under de senaste dagar inte överskrivit 22 grader. Så jag var väldigt lugn och tog med mig våtdräkten och tänkte gå ner mot starten.20140728-083620-30980530.jpg

Vid klockan 8 skulle dom kolla vattentempen för dagen. NEJ NEJ NEJ!!!! Jag sjönk genom jorden när speakern berättade att vattentempen låg på 22,5 grad. Det innebar alltså att vi i tävlingsklassen inte fick använda våtdräkt under simningen. Och där stod jag i toakön med våtdräkten i handen och var redo att dra på mig den. Nej jag fick snällt gå in i växlingsområdet igen och packa ner våtdräkten. Min nya fina våtdräkt som skulle få göra sin tävlingspremiär.20140728-083619-30979503.jpg

Ja ja. Nu var det  bara att gilla läget. Men just då var det inget roligt läge. Tog mig ner till starten nere vid vattnet. Vi i tävlingsklassen fick alltså inte använda våtdräkt medans de tävlande i motionsklassen och age-groupklasserna fick använda det. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få simma med våtdräkt just där och då. Simningen är ju inte min starkaste gren och att simma utan våtdräkt innebar alltså att det skulle bli ännu tuffare.

Några minuter innan start var jag så jäkla nervös och undrade återigen varför jag utsätter mig för det här. Jag ville bara springa därifrån. Ställa mig i solen med  en kaffe och vara åskådare. Men sedan kom den där tävlingsdjävulen fram och knackade mig på axeln och sa åt mig att nu var det bara att tagga till!. Och vips så ropade speakern ut att vi i tävlingsklassen skulle bege oss ut på bryggan och hoppa i vattnet.

Och simningen blev tuff. Fy tusan vad jag fick slita. Dessa 1,9 km kändes som en evighet. Det enda jag såg runtomkring mig i vattnet var tävlanden med våtdräkt. Hittade aldrig något bra vattenläge och jag fick kämpa hårt. Det enda som var positivt med att simma utan våtdräkten var att man slapp proceduren med att slita av sig den när man kom upp ut vattnet. Men T1 gick långsamt. Tappade grejer och fipplade en massa. Men sen var jag äntligen iväg på cykeln.

Min starkaste gren är ju helt klart cyklingen. Och vilken cykelbana bjöd på. Helt i min smak. Sega uppförsbackar och sköna raksträckor,  kryddat med några riktigt fina nedförsbackar och så klart några knixiga partier inne i stan. Banan skulle cyklas fyra varv. Underbart!! Nu var det bara att köra på. Benen kändes starka. Jag kände mig stark. Fyllde på med energi och vätska. Värmen var påtaglig. På cykeln är det extra farligt eftersom man oftast inte känner att man svettas så mycket. Och jäklar vad man bli snorig när man sitter på cykeln – alltid! Man snyter ut och sen är man ju så fräsch och torkar snoret på kläderna. Mysigt värre. På varv nummer tre kände jag plötsligt att magen började värka och göra ont. Det krampade till ordentligt. Men jag fortsatte köra på. Försökte sträcka på mig upp några gånger. Men magen värkte.

20140728-083640-31000743.jpg

Efter fyra varv på cykelbanan väntade löpningen. Även här väntade fyra varv på en bana. Inne vid växlingsområdet stod brorsans fru och hejade. Hann ropa att jag hade sån jäkla kramp innan jag försökte mig på några löpsteg. Men det gick inte. Kramperna i magen ville inte försvinna. Började må illa. Tog mig runt ett varv. Stannade flertalet gånger. Försökte sträcka på mig, tryckte med händerna på magen. kröp ihop. Aj aj aj!!

Någonstans ute på banan började jag fråga efter en toalett. Var så fokuserad att jag skulle till närmsta toalett att jag missade att vika av och sprang fel. Hörde hur några grabbar bakom mig började ropa på mig. Man kan säga att jag inte riktigt var med i matchen just då. Och magen den krampade vidare. Mådde skit. Det slutade med att jag under varv nummer två spydde. Det fanns inte en chans att hålla igen. Kände där och då att det inte skulle bli någon målgång för mig. Traskade till närmsta funktionär och sa att jag ville bryta.bild

Ett tufft och väldigt jobbigt beslut. Men jag hade aldrig tagit mig i mål i lördags. Okej om jag kanske hade promenerat mig i mål. Men det är inte vad jag vill. Och hade jag fortsatt hade kroppen garanterat tagit mer stryk och hade behövt ännu längre återhämtning. Det var inte värt det. Jag har bara en kropp och jag vill gärna att den ska hålla ett tag till. Magen fortsatte att krampa och jag traskade med lugna steg och med tårar i ögonen bort mot sekretariatet för att meddela att jag brutit.

Den lilla promenaden jag gjorde då var väldigt känslosam. Under tävling så är man väldigt känslig alltså. Så mycket känslor som kommer och går. Det gick inte att hålla inne tårarna och jag kände mig så jäkla ynklig.  Och att bryta en tävling är aldrig roligt. Kände mig så jäkla värdelös när jag tog av mig nummerlappen och DNF:ade.

Och precis när jag hade DNF:at vid sekretariatet såg jag en kille som satt och blev omplåstrad. Ser till min stora förvåning är det är min granne, träningskompis och tillika riktigt grymme Pär Kristoffersson som sitter och blir omplåstrad. Han hade vurpat rejält på cykeln och såg riktigt mörbultad ut. Så där satt vi nu i tältet och såg helt tomma ut i blicken båda två.

Jag mötte sedan upp min kära hejarklack och fick prata av mig lite. Hejade på mina konkurrenter på banan. Starka tjejer!!! Blev så avis när jag såg dom gå i mål!

Magen? Ja den fortsatte att krampa och göra ont. Dumma mage! Jag är så trött på att den skall krångla. Nu har den ju i och för sig skött sig väldigt bra under den här säsongen…….fram tills i lördags. Jag vet att min mage är väldigt känslig. Man varför skulle den krångla just i lördags? Har några aningar om varför det blev som det blev.

Ja ja. Inte mycket att göra åt nu. Gjort är gjort. Nu är det dags att ta nya tag. Blicka framåt! Nästa tävling är om dryga två veckor. Då är det swimrun på agendan. Ångaloppet tillsammans med Björn Rosenthal står på agendan. Men först har jag några dagars ledighet som kommer spenderas på västkusten.

Bröllopsfest i lördags och nu blir det häng med goa gubbar – ”polarna från förr” – i Göteborg några dagar. Sämre kan man ha det.

Och tack till Helen som tog bilder i lördags! Och sen var det ju riktigt roligt att träffa alla triathleter man känner på tävlingen i lördags. Underbara människor alltså!! Tack för pepp på banan och trevligt snack före och efter tävlingen.

Vi ses snart igen!

20140728-083830-31110644.jpg

20140728-083831-31111323.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s