Ångaloppet i högläge!

bild 1Det blev en minst sagt annorlunda tävlingsdag igår. Mötte upp gänget vid 8-tiden. Packade in grejerna i bilen och begav oss mot Ånga som ligger vid Nyköpingstrakten.

Väl framme vid Ånga hämtade vi ut vårat racekit och gjorde oss tävlingsklara. Hann träffa ett bra gäng bekanta ( som alltid är det lite av familjefest när man är ute på tävling ) som också skulle vara med och tävla.

Jag och Björn värmde upp och gjorde oss redo för start. Vi hade startgrupp 0 ( det fanns fyra startgrupper 0-3 ) och hade därmed lite fördel med att få starta långt fram. Och PANG! Klockan 11.00 gick starten. Först väntade dryga 6,5-7km löpning innan det var dags för första simningen.

IMG_5913 IMG_5917

Vi hängde med bra där framme. Låg 2.a/3:a lite omvartannat. Hade sällskap av grymma swimruntjejerna Annika och Maria, som dominerar stort i år. Vi sprang och sprang och dom där kilometrarna kändes väldigt långa bitvis. Det var jobbigt men kändes ändå rätt okej.På ängar, skogsvägar och i backig terräng, Och där någonstans under första löpningen vet jag inte vad jag gjorde……men jag trampade helt galet. Kommer inte ihåg riktigt vart det var. Sa till Björn att: Faaan det känns som att jag har brutit foten. Till svar fick jag: Du kan ju springa – nu kör vi.

Längtade till första simningen. Behövde kyla ner foten. Och äntligen! Dryga 230 meter simning ( även den längsta simsträckan ) väntade. Hade ont, ont som tusan i höger fot. Vi hoppade i vattnet som 3:e mixlag och kom upp som 2:a. Skönt! Bra tecken att vi simmade snabbare och kunde plocka placeringar där.

Men väl uppe på land började helvetet igen. Foten ville inte samarbeta. Varje steg var en smärta. Kände hur hela högra benet krampade. Benet och foten ville inte bära mig framåt. Kämpade på och längtade till nästa simningen. Det var ju hela 23 simningar på banan. Men däremellan skulle det ju springas också. Och det gick inte. Sprang på utsidan av höger fot då smärtan från mitten och på insidan var olidlig. Kände hur jag blev mer och mer borta. Det var som att kroppen gick in i något chocktillstånd och ville skydda sig. Sa till Björn att jag kände mig helt snurrig. Blev lite smått okontaktbar. Blev tvungen att sätta mig ner. Sluddrade något till Björn men vet inte riktigt vad jag sa. Kände hur tårarna inte var långt borta. Faaan! Ville bara att foten skulle fungera så jag kunde springa. Hur svårt skulle det vara liksom?

Fick tillbaka lite energi och vi gjorde ett nytt försök till att ta oss mot målet. Hade dålig kontroll på höger fot och ben, och lyckades så klart fastna med samma fot mellan två stenar när vi skulle hoppas ner i vattnet för att simma. Precis vad jag INTE behövde. Vid dryga 15/16 km av totala 22 km gav foten upp. Det gick inte att ta sig framåt. Haltade rejält och varje steg var en enda stor smärta. Satte mig ner i skogen och kände mig så jäkla värdelös. Kände hur tårarna kom och hur jag svikit Björn. Det var ju inte så här det skulle sluta. Men foten bar mig inte framåt.

Björn frågade om vi skulle ta oss i mål gåendes…..men jag kände att det aldrig skulle gå. Jag hade för ont. Haltandes tog vi oss mot vattnet där vi fick hjälp av en båt som körde oss tillbaka mot Ånga. Foten i högläge och i en smärta som inte går att beskriva. Väl framme vid Ånga kom ett läkarteam och mötte upp oss. Kollade av foten som var rejält blå, lindade och gav mig smärtstillande. Därefter körde de oss mot tävlingsområdet.

Där blev det högläge med foten som inte ville sluta värka och jag ville helst bara försvinna. Känslan av att ha svikit sin lagkamrat! Svikare! Sabbat för laget! Känslan av smärtan i foten!

IMG_5921 IMG_5922

Vi väntade in resten av gänget och sedan blev det direkt mot akuten för att kolla av foten, som inte ville sluta värka. Fick komma in rätt snabbt till läkaren. Sedan blev det röntgen. Tur i oturen! Foten var ”bara” rejält stukad. Phuuuu! Blev glad att det inte var värre och att foten var bruten. Men smärtan var inte okej. Fick med mig ett par kryckor hem.

IMG_5923

Doktorns ordination: Vila och högläge med foten några dagar. Sedan tyckte hon att det var dags att börja belasta foten igen och slänga kryckorna. Hurraaaa!!!

Nu är jag snart på banan igen! Hoppas på att det går över fort som tusan. Får köra rehab för fossingen och när man minst anar det är jag tillbaka på tävlingsbanan igen. Men nu ska jag och min blå, onda fot vila några dagar. Soffläge, lindad fot i högläge och återhämtning.

Jag brukar vara skadefri och att sedan få en skada och känna den där smärtan i kroppen – inte skoj! Usch och fy! Nej nu hoppas vi på en bra och snabb återhämtning och blickar framåt. Nya tag! Det kommer fler tävlingar! Fick ju helt plötsligt en startplats i Lidingöloppet i min hand under helgen! Men har några tävlingar inbokade i kalendern före det också. Men det har varit lite väl mycket skit med ögoninflammationer, tandinflammationer, x antal penicillinkurer och nu det här.

Men idag är det den 11 augusti! Ett datum som har en speciell plats hos mig. För dom som känner mig väl vet dom vad jag menar. Det är då det har vänt! Och nu hörde jag att det skulle vända idag igen!

Efter motgång kommer medgång!! Man behöver motgångar för att sedan uppskatta de bra stunderna i livet! Inte ta något för givet. Just nu vill jag bara att smärtan i foten ska försvinna. Värker rejält idag! Aj aj!

Ha en fin måndag!

Hepp hepp!

// Bea blåstukadfossing som snart är uppe och springer igen!

Bea&Alex-30

1 thought on “Ångaloppet i högläge!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s