Lidingöloppet – ris och ros!

bild 150-års firande Lidingöloppet bjöd upp till strålande sol och något blåsiga förhållanden igår.  Jag mötte traditionsenligt upp mina vänner Emma och Petter från Östersund som var här. Petter skulle springa medans jag och Emma skulle agera support.

Väl ute på Lidingö möttes vi av otroligt mycket folk. Hela planen såg ut som ett enda stort festivalområde med löpare. Härligt! Kände att det var lite smått kyligt när man stod stilla så jag och Emma smet iväg och köpte oss varsitt pannband och ett par vantar. Vägrade frysa!

Träffade på många bekanta och det blev mycket prat och skratt samtidigt som man kunde känna nervositeten i luften. Vi hängde med Petter bort till starten  och såg när första start gick kl 12.30. bild 4

Sedan gick vi tillbaka mot Lidingövallen. Stannade till och hejade. Emma fick både pompom och flagga. En riktig supporter helt enkelt! Hann trycka i oss varsin hamburgare ( man blir hungrig som supporter ) och hade sedan planen att ta oss till Karins backe. Där stod vi även förra och hejade. Vid Karins backe har löparna inte alltför långt till målet.

Emma som är gravid med pompom och flaggan i högsta hugg. Kommer inte Petter snart??

Emma som är gravid med pompom och flaggan i högsta hugg. Kommer inte Petter snart??


bild 3

bild 3

Förra året när vi stod där fick vi vara med om det mesta. Löpare som i stort sett spurtade uppför backen och andra som gick. Några var helt slut och vi fick hjälpa till med både vätska och något ätbart för att de skulle kunna ta sig vidare. En av killarna som vi fick ta hand om var verkligen helt borta. Det var nästan läskigt att se.

Vi traskade motströms banan och var på väg till Karins backe. På vår väg mot backen mötte vi de första löparna som var på väg mot målet.

bild 4Hann även träffa på Mia som jag brukar köra löpgrupper med via Urban/tribes Sats. Hann prata en kortis innan vi fortsatte vår väg mot backen. Men vi kom aldrig så långt som till Karins backe igår. Ca 1,5 km från målet i en mindre uppförsbacke ( om man jämför med de övriga tuffa backarna ) ser vi en löpare som står på sidan och är helt borta. Han kan knappt stå utan håller på att trilla bakåt ner i slänten. Han hade noll koll. Så jag och Emma springer fort som tusan fram för att hjälpa killen som visar sig komma från Kenya.

Han är nästan helt okontaktbar. Vi fick fram vätska som vi hade med oss och försökte ge killen det. Kom på att Mia stod lite längre upp i backen så jag började ropa på henne att komma ner. Mia kom ner på direkten och började hjälpa oss. Killen är väldigt okontaktbar. Han får fram att han inte kan ta sig framåt. Vi gav honom lite energi och började fundera på vad vi skulle göra. Emma är sjuksköterska så hon fick stanna kvar medans jag fick låna Mias cykel för att cykla iväg för att hämta hjälp från någon funktionär eller sjukvårdare.

Träffade på en tjej som gav mig ett nummer för att ringa sjukvårdsassistans/ambulans. Ringde upp och i andra änden svarar en kille. Jag började berätta vad som har hänt och att vi måste få hjälp med en kille NU!  Får till svar: Kan jag ringa upp dig om en stund? MEN HALLÅ!!!! Vad fan är det för svar när man ringer till ett akutnummer och vill få hjälp. Killen la på luren. Jag vet inte om jag var mest chockad eller förbannad just nu över hur det hela hanterades? ILLA är svaret ialla fall!

Hoppade upp på cykeln igen och fick till slut tag på en funktionär som fick låna cykeln och  cykla tillbaka till Emma, Mia och Kenyanen. Jag fick ta fram löparsteget och springa tillbaka . Väl framme möts jag av att ännu en kille står med tjejerna och är helt borta. Han var bland top 40-50 i tävlingsfältet. Båda killarna frös och vi gav dom den energi och vätska vi hade kvar. Lånade ut jackan, pannbandet och vantarna till killarna som stod/satt och huttrade. Dom hade inte mycket energi.bild 2 kopia bild 1 kopia

Tiden gick och ingen hjälp syntes. Funktionären hade ingen vidare koll på var eller vad vi skulle göra. Eftersom en av killarna var värre därann så behövde vi ett fordon som kunde skjutsa honom till målområdet. Efter en stund kom två killar till och började kolla av läget med killarna som var från Kenya och Eritrea. De lyckades få tag på en fyrhjuling som skulle komma och assistera. Men det tog inte många minuter innan dom fick samtal om att fyrhjulingen behövdes på annat håll. Killarna gick iväg, funktionären försvann och kvar var jag och Emma och två utslagna löpare. Det hade nu gått säkert ca 35-40 minuter sedan vi träffade på den första löpren i skogen.

bild 3 kopia bild 4 kopia

Dom frös, var helt tomma på energi och vi hade inte mycket mer med oss. Det var bara att inse. Dessa killar hade inte en chans att ta sig tillbaka till målområdet själva. Funktionärerna hade försvunnit. Ambulanskillen hade slängt på luren i örat på mig och ingen fyrhjuling i sikte. Så jag och Emma fick helt enkelt med myrsteg gå tillbaka 1,5 km i terräng, armkrok med varsin kille som var klädda i våra kläder. Kan säga att det var en lite lätt vinglig tur som inte gick fort.

Vi stannade till efter vägen ( ca inte så långt från målet ) hos röda korset som gav killarna vätska och dextrosol. Sedan fortsatte vi vår promenad i snigelfart med killarna.

Vid målområdet mötte vi upp en av killarnas bekanta. De fick nu ta hand om honom medans jag och Emma tog hand om den andra killen och försökte ta oss ner till sjukvårdstältet. Väl framme vid målområdet kom Petter och mötte upp oss. Han hade gått i mål på en strålande medaljtid! Han och Emma fick springa iväg för att försöka hämta upp Kenyanens klädpåse. Jag tog med mig Kenyanen till sjukvårdstältet. Där fick han lägga sig ner på en brists. Han var fortfarande nedfrusen. Fick  på sig filtar och fick sedan hjälp av en sköterska och en läkare.

Det hade nu kanske gått säkert minst 75 minuter sedan vi träffade på honom i skogen. Hans blodtryck visade på 90/60. Han fick dropp och ännu mera filtar på sig. Men han var nu i trygga händer. Läkaren och sköterskan tackade oss för att vi hade tagit hand om honom. Så jag, Emma och Petter lämnade honom där i läkarens trygga händer.

Men vilken dag!! Det blev inte så mycket hejande ute i spåret! Emma och jag fick agera en hjälpande hand istället. Det jag är mest förvånad över är hur det hela hanterades.

Frågor som dyker upp:

* Varför står det ingen ute i spåret och håller koll mot slutet av banan? Det är där de är som tröttast. Det är andra året i rad som jag och Emma får jobba ute på banan med att hjälpa löpare. De som står utplacerade står på helt fel ställen. Det är inte uppe på toppen av backarna som det behövs. Löparna tar sig ju knappt upp för backarna. Det är i backarna som löparna behöver hjälp.

* Hur kan man som ambulans/sjukvårdspersonal lägga på luren och säga att man ska ringa tillbaka om en stund? Det är för mig helt ofattbart!!! Tror ni killen ringde tillbaka? NEEEJ!! Vilket är ännu värre. Jag hann ju knappt ens förklara vad som hade hänt med vår kille. Hur får det hända??  Han visste ju inte ens om vad statusen var på vår kille.

* Funktionärerna – Den vi träffade på hade noll koll. Inget nummer vi kunde ringa. Han hade ingen koll på hur han skulle hantera situationen. Kanske kan vara bra att funktionärerna lägger in ett ”sjukvårdsnummer” i sin telefon när man ska arbeta ute på tävlingsbanan. Kanske även att de har extra energi och vätska med sig.

* På vår väg tillbaka med killarna mötte vi två tjejer i publiken som stod och hjälpte en tredje kille som var helt borta. Han stod framåtlutad mot ett träd och hade ingen kroppskontroll för fem öre. Tjejerna visste inte heller vad de skulle göra, vem man skulle ringa mm.

* Med tanke på att det händer något i stort sett varje tävling ( hjärtproblem, folk som avlider, skador, mm ) så måste vi börja ta det mer på allvar. Det är människors liv det handlar om. Det kanske inte ser så allvarligt ut vid första stund. Men tro mig…..det kan vara riktigt illa. Vi måste ta det på allvar!

* Då jag tävlar en hel del själv vet jag vikten av att känna att någon tar hand om en om något händer. Man är inte världens smartaste människa när man tävlar. Hög på endorfiner, tävlingsinriktad, fokuserad och man fattar kanske inte de bästa besluten just då.  Man har ingen koll på sig själv. Då vill jag kunna känna att jag är i trygga händer om något händer.

Vår käre Kenyan som vi tog hand om låg 3.a när jag kollade upp hans placering efter Aborrebacke. Han hade medaljchans. Istället blev det en eftermiddag med Emma och Bea istället. Påpälsad med våra kläder och sedan en myrstegspromenad till målet.

Vill avsluta med att ge ”Dagens ros” till mig och Emma för gårdagens jobb ute på Lidingöbanan. 

”Dagens Ris” vill jag egentligen ge till ett gäng – men först och främst till killen på sjukvårdsnumret som slängde på luren i örat på mig och sa att han skulle ringa tillbaka, vilket han inte gjorde. Så får det faaaan inte gå till! 

Och grattis till alla grymma löpare får otroligt fina tider ute i löparspåret. Tyvärr hann jag inte heja och fota så mycket igår som jag brukar. Och nästa tävling jag ska iväg på tänkte jag själv vara med på tävlingsbanan!

Tack för mig!

/Bea

bild 5

 

 

5 thoughts on “Lidingöloppet – ris och ros!

  1. Hej!
    Jag förstår att man väljer att skriva sånt här på sin blogg, det är enkelt och man känner säkert för att berätta om det man upplevt. Men kan inte låta bli att tycka att det vore ännu lite bättre att konstruktivt förmedla detta till Lidingöloppet och kanske låta de besvara kritiken, om det nu är så att man vill att det ska utvecklas och förbättras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s