När det inte finns någon annan utväg än en operation – eller att slippa behöva få en höftprotes innan 40! 

Behöver dokumentera om vad 2017 handlade om. Därav får det bli ett inlägg. Minnet är inte det bästa och man glömmer så lätt. 

Ja herregud!! Mina höfter har varit ett återkommande problemtema under många, många år. Krångel hit och dit. Ont omvartannat i både höger och vänster. Men under vintern blev det riktigt katastrofdåligt med framförallt min vänstra höft. Springa var i stort sett uteslutet då varje steg gjorde ont….eller rättare sagt varje stöt när jag satte ner foten under löpsteget gjorde ont. Vissa dagar kunde jag knappt sätta på mig strumpan eller skorna på morgonen då det gjorde ont varje gång jag lyfte upp benet. Höll mig lugn och vilade några dagar och då blev det bättre, men lyckan var kortvarig och det var lika snabbt tillbaka igen så fort jag började aktivera mig. Nu behövde jag inte ens springa utan att smärtan skulle komma. Började på något sätt halta när jag gick. Skapade mig ett nytt gångmönster. Mitt vänstra ben ville liksom inte riktigt hänga med. Men livet rullade på som vanligt och jag körde på med tanken om att det kommer att gå över. 

Crosstrainer blev alternativet istället för löpning och det har sedan dess blivit många timmar på crosstrainern på gymmet denna vinter/vår. Cykla har gått bra då det varit en mjukare rörelse och även att simma har gått fint. Men lusten och viljan att tävla i triathlon denna säsongen försvann liksom när jag själv insåg att det inte skulle kunna gå att springa någon längre distans med den här höften. Planen och målet under hela träningsvintern var att jag skulle köra Ironman Lanzarote i maj. Men den var bara att glömma. Bye bye!! 

Satte även tidigt i vintras upp ett skidmål inför 2018 och har dundrat på med en hel del stakträning och rullskidor under våren inför min Vasaloppssatsning ( som jag kommer berätta om i ett annat inlägg ). Men jag säger bara XC STHLM POW! Det kommer bli grymt. Starkt lag och stark uppbackning!

Stakpass både på SkiErgen och på rullskidorna har funkat bra för höften och inte gett några smärtor. Vad vore livet utan att sätta upp mål? För mig vore det ialla fall väldigt tråkigt. 

Vägen mot en höftoperation

Ialla fall så gick till en naprapat i mitten på mars som undersökte mig och insåg ganska snabbt att denne inte kunde göra något då det verkade som att det inte var musklerna det var något fel på, utan att problemet satt i skelettet. Naprapaten skickade mig direkt vidare till en ortoped för undersökning. Fick tid hos ortopeden drygt en månad senare, runt slutet av april. Kände att det bara var att gilla läget trots att det var lång väntetid. Så i slutet av april träffade jag ortopeden som gjorde en undersökning av höften. Han anade oråd och skickade iväg remiss för röntgen och därefter ultraljud. Två veckor senare ( nu är vi inne i mitten på maj ) så var det dags för röntgen och en vecka efter det var det dags för ultraljud.

Så en vacker morgon i början av juni, precis efter att jag och polare Fredrik hade kört ett ”sjuhelsikes” bra stakpass på SkiErgen så ringer ortopeden.

”Det ser inte bra ut! Vi måste operera din höft ……….och vi har en tid den 14 juni. Det ser tyvärr inte heller så bra ut med din högra höft så vi kommer behöva operera den också framöver, men det kan vi prata om senare”

Jahapp……Lite så där lagomt förvirrad vände jag tillbaka till Freddan och sa att det skulle bli operation. Det blir perfekt…en liten operation av höften och så blir allt bra. Började redan planera för jobbprojekten dagen och dagarna efter operationen. Senare under dagen började googla lite mer på vad som skulle ske under operationen. Insåg då att det inte var någon liten operation utan att dom skulle in och ”fräsa” i skelettet. Insåg även att det skulle komma att bli kryckor, sjukgymnastik, rehab och sjukskrivning. FANTASTISK SOMMAR!!!!! I denna ljuva sommartid ………

Vad är problemet?

Vad är det för fel på höften egentligen? Förklaringen kort och gott är att det är för trångt i höften. Ben slår mot ben och klämmer just nu sönder mjukdelarna i höften. Det gör ont som f******n kan jag meddela. Det blir en krock mellan ledpannan och lårbenshalsen. Lägg till att jag är överrörlig vilket även det skapar problem då jag liksom inte känner när det tar stop. Detta är en stor nackdel. Det här med skelettetproblemet är tydligen något som är medfött hos mig och det har uppenbarligen inte blivit bättre med åren. Trodde allt blev bättre med åren 😉

Innan operationen passade jag på att köra så mycket ”köttaträning” som möjligt på SkiErgen, rullskidorna och på cykeln innan det skulle bli försent. Två fantastiska träningsveckor med riktigt fina träningspass och bra träningssällskap.

Dags för operation

Operationen skulle ske i Eskilstuna på Specialistcenter Scandinavia. Ortopeden var densamma som jag fick träffa redan under våren och som skickade iväg mig på röntgen och ultraljud. Träffade han senast då jag gjorde mitt ultraljud. Så kände mig i trygga händer.

Dagen O – Onsdagsoperation! Jag och min underbara mamma som nu fick agera hjälpreda, chaufför – you name it var startklara. Var jäkligt nervös. Sov som en kratta. Vaknade supertidigt och skulle inte opereras förrän kl 9 (verkligen jätte sent). Gick på fasta innan operationen så fick varken äta eller dricka, så det var bara att rulla tummarna och titta i taket. Vid 7.30 ringer en sköterska och frågar om jag har möjlighet att komma dit tidigare då dom fått en avbokning kl 8. JAG KOMMER DIREKT!!!! Lika bra att få detta överstökat.

Mötte sköterskan som direkt visade mig vidare till omklädningsrummet där jag fick dressa om till operationskläderna. Sen var det bara att hoppa upp på operationsbänken. Vänsterfoten låstes fast i någon form av sko och benet lades upp på någon rulle. Fick några sprutor och stick och det sista jag kommer ihåg var att sköterskan frågade om jag började känna mig trött…..svarade att jag inte kände av något ännu……….zzzzzzzzz

Vaknade upp ur narkosen och undrade vart jag var någonstans?! Hela vänsterbenet värkte något så fruktansvärt och gick inte att röra en ynka millimiter. Tro på tusan det när dom hade varit inne och fräst i skelettet. Kunde inte röra varken tårna eller benet. Kollade på klockan som visade runt 11. En sköterska kom förbi och frågade hur jag mådde Fick en dos morfin mot smärtan. Kändes inte bättre. Fick en dos till. Kändes lite bättre. Fick en tredje dos och nu började äntligen värken försvinna. Fick efter en stund kaffe och en macka men kan inte direkt påstå att jag var så hungrig. Låg kvar i sängen till klockan var runt 14. Då började jag äntligen känna mig någorlunda pigg. Fick hjälp att ta mig ur sängen ( lättare sagt än gjort ) och sen var det bara att börja använda sina nya kompisar kryckorna.

Väl hemma i Stockholm var det bara att hämta ut alla mediciner. Morfin, diverse värktabletter och även en spruta med blodförtunnande som jag skulle ge mig själv i magen varje kväll i 7 dagar!! Redan där dök problem upp.

Så fort medicinen slutade att värka under kvällen kom smärtan tillbaka. Helskottan vad ont det gjorde. Benet var väldigt svullet och fyllt med vätska så när jag skulle försöka lyfta upp benet kände jag inte ens att jag rörde vid det. Det var helt bortdomnat. Blev liggandes i soffan. Tog mig inte ens upp i sängen. Det gjorde för ont att lyfta benet upp dit. Första nätterna blev det inte mycket sömn. Värken tog över trots medicinerna. Att ta sig upp till toa eller köket var ett stort projekt, så det gällde att planera lite för varje gång jag skulle ta mig upp. Låg i soffan och laddade ett bra tag innan det var dags att försöka ta sig i kragen. .

Runt fyra dagar efter operationen började jag äntligen kunna röra på tårna och få tillbaka någon form av känsel. Även svullnaden på benet började gå ner en aning och även där började jag nu äntligen kunna känna av när jag rörde vid benet. Väldigt skön känsla kan jag upplysa om. Kanske nu även kunde börja göra mina rehabövningar som jag skrattade åt  när jag såg dom INNAN OPERATIONEN!!!!! 

Skrattade lagomt nu. Var inte lika kaxig. Så dom första två veckorna skulle jag alltså lära mig att vicka på foten, dra benet/foten ut i sidan och in mot sätet samt spänna låret och magen. Min träningsdos har sjunkit en aning. Fixar i dagsläget allt utom att kunna dra benet/foten mot sätet. Smärtan är så ond så det går helt enkelt inte. Skall även försöka ta en promenad runt kvarteret dagligen för att skapa aktivitet i höften. Det går framåt men det går fasiken inte snabbt alltså. Men det är otroligt skönt att komma ut i friska luften. Har varit så trött av alla mediciner så har helst velat sova bort hela dagarna. Minst två ”powernaps” på dagarna. Powernaps på ca två timmar vardera. Väldigt korta!

Sen var det den där jäkla blodförtunnande sprutan. Jag är en mes! En fegis. Jag vågade inte sticka mig själv i magen. Fick akut ringa till vårdcentralen och fråga om de kunde komma förbi och ge mig sprutan. Var som sagt rätt så orörlig så att ta sig dit var uteslutet. Det skulle innebära en promenad på ca 400-450mm enkel väg. Lite för mastigt för mig de första dagarna. Så under de två första dagarna ( torsdag och fredag ) kom det två sköterskor och gav mig sprutan. TACK!!!! Men sen kom helgen och då jobbade inte personalen på vårdcentralen. Jag var ju tyvärr inte i mindre behov av min spruta för det och hade tyvärr inte hunnit bli tuffare under dessa dagar. Så jag frågade snällt polare Freddan om han skulle kunna tänka sig att komma förbi mig under helgen för att göra detta. Han hade då aldrig tidigare gett någon en spruta men vad fasiken.

– ”Inga problem” sa ”sjuksyrra Karlsson”. Vet inte riktigt vem av oss som var mest nervös när sprutan skulle ges. Jag var som en stel pinne och jag undrar om inte sjuksyrra Karlsson var lite nervös också. Jag kollade bort och blundande. Aj aj aj!!! Och vips så var det över. Gick kanonbra så Karlsson fick förtroendet att ge mig fler sprutor. TUSEN TACK!!!! 

Dagarna rullar på

Det har nu gått 11 dagar sedan operationen av vänstra höften. Jag behöver inte längre ta sprutorna i magen. Skönt! Magen har fått en härligt blå och fin färg av sprutorna – en riktig blåmage! Riktigt snyggt! Jag har bytt förband på såret och jag börjar känna mig piggare. Men värken kommer och går. Framförallt är det ont på morgonen och mot kvällen. Tar mina dagliga promenader runt kvarteret för att skapa aktivitet i höften med hjälp av kryckorna. Men….så fort jag tar ett för stort steg gör det ont. Efter promenaden är jag helt slut. Äter mina mediciner och börjar sakta men säkert att ladda om batterierna.

För…….på fredag dvs den 30/6 är det dags IGEN!!!  Ska alltså behöva gå igenom samma jäkla operation igen men nu på den högra höften.

Jag har vetat om att min högra höft inte heller varit i någon toppform. Den har bråkat och gjort ont från och till. Men hade tankar om att jag kanske skulle operera den längre fram. Kanske om 1-2 år, nästa sommar eller ännu längre fram. Redan innan jag hoppade upp på operationsbänken den där onsdagen den 14 juni, hade jag ett samtal med ortopeden där vi gick igenom vad som skulle ske under operationen. Han nämnde då även att han ansåg att min högra höft var i behov av samma operation eftersom dom sett samma problem där. Den var inte i bra form och om vi inte gjorde något åt den inom en snar framtid fanns risken för att det skulle bildas artros. Att behöva få en höftprotes innan 40 var jag inte så sugen på.

Efter operationen hade vi ett samtal om hur operationen hade gått. Han tyckte den hade gått riktigt bra vilket var skönt att höra. Jag frågade ivrigt när jag skulle börja få köra sjukgymnastik. Då kom den där oundvikliga frågan upp: Högra höften! -”Vad säger du?” Hade gråten i halsen och en klump i magen. Ångest och panik på samma gång. Hög på morfin och där kom tårarna. Hör hur jag säger – ”Vi kör!”  Vad bra säger ortopeden. Då är det ingen idé att du börjar med någon sjukgymnastik förrän vi opererat den andra höften.

Då bokar vi in dig inom några veckor för operation av höger höft. Lite så där lagomt förvirrad och trött visste jag nog inte där och då vad jag sagt JA till. Så i veckan kom kallelsen. Så på fredag 30/6 kl 9.00 kör vi igen då. Det var så roligt så vi gör detta igenom. Två höftoperationer inom cirka två veckor. Mentalt är det jäkligt tufft. Tycker det har varit extremt tufft med denna operationen. Smärta, mediciner, spruta, värk, inte kunna röra sig normalt, tröttheten, kryckor, tårar, fix med allt från mat, slänga sopor till att vakna varje natt av det rycker i benet och gör ont.

Äh fy faaaaan! Tycker faktiskt synd om mig själv just nu. Okej en höft. Men två!! Blir spännande att se hur jag ska ta mig fram de första veckorna. Gissar på rätt mycket soffläge och sömn. Sen blir det ju samma jäkla sprutor i magen sju dagar till så jag hoppas att ”syster Karlsson” är redo. Äta samma medicinkur en gång till vilket tar enormt på kroppen. Köra samma fina rehabövningar. Visst – bra att göra allt på en gång. Nu blir det ju två rehabperioder i en. Vilket är bra. Slipper ju göra detta nästa sommar igen (eller när nu operationen hade blivit av)  och slänga bort en sommar till på att vicka på foten och släpa benet. Men – det är inte så bara. Kroppen får utstå med extremt mycket med alla mediciner, illamående, trötthet, smärta, värken you name it!  Det är en hel del som ska roddas med för att jag ska få vardagen att kunna fungera på ett någorlunda sätt. Bara det här med att ha mat hemma, planera. Det är inte så att man bara ”springer” iväg till ICA just nu om man inte har något hemma.

Har man lite att göra denna sommar är man hjärtligt välkommen på en fika. Man kanske eventuellt får fixa kaffet själv när man hälsar på mig. Om jag sedan blinkar snällt med ögonen kanske man även kan ta med sig en påse med sopor ner för att slänga i sopnedkastet på vägen ut. Har insett att det inte är så lätt att göra med kryckorna nämligen.

Nu är det bara att ladda batterierna för kommande vecka!! Den kommer att bli tuff på alla sätt och vis. Men tänk sen när jag förhoppningsvis ( Gode Gud ) kommer kunna använda båda min ben utan att ha ont. Då snackar vi LYCKA!!!!! Ren och skär jäkla lycka!!! Längtar efter ”köttaträning, svettdroppar och att få ta ut sig till max på träningspass. Men – rehabträning och att lära sig att gå igen kommer att bli roligt det också. Kommer nog att få kämpa rejält. På onsdag skall ialla fall stygnen tas från första operationen.

Och STORT TACK till alla som hört av sig och hälsat på! Det betyder mer än vad ni tror.

Hörs efter operation nummer två!!