Ursäkta! Men vad fasiken hände??

Det här med att behöva operera båda sina höfter när man är inställd på att ”bara” operera en höft – det är ingen lätt grej att förlika sig med. Men jag har hela tiden försökt tänka positivt. Planerat in att jag ska börja jobba vissa datum, köra igång med träningen och liksom vara tillbaka i matchen igen. Mitt huvud har sagt en sak…..kroppen tyvärr en annan. Ordinationen har varit att använda kryckorna ca 4 veckor efter varje operation. Så för min del ca 6 veckor totalt. Sedan ska man tydligen kunna gå utan dom.

Från det att min vänstra höft opererades den 14 juni har livet inte varit sig likt. Eller okej….att fortfarande ha en fungerande sida är betydligt enklare än att inte ha någon. Men det blev inte många steg efter den operationen. Tog mig som längst till vårdcentralen för att ta stygnen efter två veckor. Värken i höft och ner i benet gjorde att jag inte kunde göra så mycket. Gick på morfin och massa andra värktabletter vilket var rekommendationen att göra varje dag i två veckor.

30 juni var det alltså dags för operation av min högra höft, som tydligen var i lika dåligt skick som min vänstra. Att behöva operera båda höfterna inom 2,5 vecka var inget jag hade räknat med. Okej en höft, men två!!!! Mentalt var det skitjobbigt då jag nu visste hur fruktansvärt ont det skulle komma att göra. Precis så blev det också! Det gjorde jä*****gt ont!

Fick order om att i stort sett ligga helt stilla under hela juli! Jippi! Eftersom sängen kändes lite för mjuk blev det soffan som fick agera säng. Minsta lilla rörelse gjorde fruktansvärt ont. Kunde knappt sitta upp. Deppade ihop rejält efter en vecka. Åkte hem till norr i två veckor och la mig i soffan ( eftersom säng var uteslutet ) uppe i vår stuga på Särvfjället. Här kunde jag ialla fall få lite frisk luft mellan varven och lite uppassning från mina föräldrar.

Bakslag 1 – Ungefär 2 veckor efter andra operationen. Vaknar upp av världens jäkla värk i höfterna en morgon. Skriker och gråter av att det gör så fruktansvärt ont i båda höfterna. Samma smärta som när jag vaknade upp från operationen. Tappar känseln i benen! Trycker i mig morfin och värktabletter. Efter ca 6 timmar släpper värken. Helt slut sover jag sedan resten av dagen.

Bakslag 2 – En vecka senare var det dags igen. Precis samma grej. Olidlig smärta i höfterna. Gråter och skriker av värken. FRUKTANSVÄRT ONT! Precis som vid bakslag 1 så höll värken i sig ca 6 timmar. Jag hade nu slutat äta morfintabletterna (då jag endast skulle äta dessa två veckor efter varje operation) och åt endast alvedon och inflammationshämmande. Så dagen efter när jag mådde någorlunda okej blev det en tur till Fjällhälsan hemma i Hede för att få mer morfin mot smärtan.

Juli blev en soffliggandes månad framför Tour de France och med otaliga sovtimmar. Såg verkligen fram emot att augusti skulle komma så jag fick börja röra mig lite mer. ÄNTLIGEN! Augusti – som jag längtat! Jag och kryckorna tog mig ut på en liten tur här i hemmakrokarna! Det gick varken fort och jag gick inte många steg. Senare på kvällen noterade jag att min vänstra fot var knallblå och svullen Propp tänkte jag direkt!

Bakslag 3 – Tog mig till akuten på St:Görans. Fick komma in direkt! Det konstaterades att jag fått en kraftig blödning i foten…..pga överansträngning!!! Alltså!! Hur är det ens möjligt??? Gick ju inte många steg! Dagarna efter det svullnar båda mina stackars fossingar upp till ballonger och jag kan inte ens gå. Ordinerad högläge vilket inte heller var så bra då det tryckte rejält på höfterna. SUCK!!! Efter några dagar med vila släppte svullnaden äntligen! 

Fick äntligen börja rehabträna lite smått! Små små rörelser och ett första steg var även att börja cykla på en motionscykel utan motstånd. Problem 1 var att bara ens försöka ta sig upp på cykeln. Problem 2 var att jag inte hade varken styrka eller kraft att ens få runt pedalerna på cykeln. MISÄR!! Fick in ca 2×1 minut!

Började gå hos en sjukgymnast för att få hjälp. Problemet är att mina höfter hela tiden har molvärkt. Dygnet runt har dom gjort ont! Kände att det här inte kan vara som det ska. Konstant molvärk i höfterna och jag kunde/fick inte gå utan kryckorna. Så blev soffliggandes igen. Hade varken ork eller energi till att ta mig någonstans. Kontaktade ortopeden och fick en tid inom några dagar. Behövde få veta vad som är fel.

Bakslag 4 – Ett ultraljud gjordes på höfterna och det konstaterades att de fortfarande var rejält inflammerade och det var fullt med vätska i dom. Så inte undra på att det gjort ont! Fick då ca 1,5 dm långa osköna kortisonsprutor rakt ner i höfterna. Fick dessa några veckor innan mina operationer också så jag visste hur JÄVLA ONT det skulle göra. Tog mig knappt ut därifrån. Ordinerad mer vila. Kom hem…fick feber och sedan blev jag rejält dunderförkyld Helt däckad! Det rann ur ögon, näsa och halsen var som en tjock ballong.

Kände mig så fruktansvärt deppig! Behövde komma bort! Få energi och värme. Så bokade en resa till solen i panik! Smärtan i höfterna kändes inte bättre efter en dryg vecka så bokade in en tid hos läkaren på vårdcentralen innan jag skulle åka…för att kolla att allt var okej. Läkaren blev orolig över min situation. Något är fel!  Skickade en remiss till en annan ortoped för ett andra utlåtande. Fick även mer medicin utskrivet….jippi! Tog mig till apoteket. Passa även på att fråga om dom hade något mot min förkylning och berättade mina symptom jag haft.

Men du har ju fått en allergisk reaktion sa dom apoteket. Ähhh ….jag orkar inte mer. Då plussar vi på allergimedicin också i sjukskåpet. Senare den dagen hoppade jag och mamma på ett plan till solen och värmen! Kan vara det bästa som hänt på länge! En vecka i varmare klimat var helt ljuvligt för mina höfter. Hade fått träningsövningar att köra i vattnet ca 10 min om dagen. Tyvärr går en vecka alldeles för fort. 

Hemma igen var det dags för en träff med sjukgymnasten. Men höfterna har fortsatt gjort ont. I veckan släppte ”förkylningen/allergireaktionen” eller vad det nu var. Då kom febern och frossan som ett brev på posten. Som tillägg även en rejält smärta/värk i höfterna igen. Så nu molvärker det konstant 24/h dygn.

Det har nu gått ca 3 månader sedan min första operation. TRE MÅNADER!!!!!!!! Det är helt galet!

Status i dagsläget TRE MÅNADER efter operation är:

*Jag kan inte gå! Jag får inte gå utan mina kryckor pga överbelastning. Kan inte heller gå utan dessa…endast korta korta sträckor. Har varken kraften eller orken i benen att kunna gå. När jag tar mig framåt är det ministeg….ungefär samma fart som en snigel. Jag skulle alltså kunna gå utan kryckor efter 6 veckor. Nu är vi inne på vecka 13 och jag kan knappt ta mig framåt utan mina kryckor.

*Jag har ont! Konstant! Höfterna värker precis hela tiden! Molande värk! Vänster höft ( den jag opererad först) värker betydligt mer än höger. Men båda gör ont.

*Jag kan i stort sett endast ligga på ryggen. Jag kan inte dra upp benen för då gör det ont. Kan ligga några minuter innan värken tar över. Jag kan inte ligga på sidan – för då gör det ont. Jag kan ligga på magen i några minuter innan det börjar smärta.

*Jag äter fortfarande massa mediciner. Min kropp är helt paj av alla mediciner jag ätit denna sommar. Morfin, starka alvedon, inflammationshämmande, mera morfin, medicin för magen….you name it!

*Jag kan knappt köra mina rehabövningar pga smärta. Ska egentligen vara inne i rehabfas 3 nu men är fortfarande kvar i fas 1. Nu är vi inne på mikromikrorörelser. Exempelvis ligga på rygg med en handduk mellan knäna och försiktigt pressa ihop knäna och släppa upp. Ligga på ryggen och försöka spänna sätesmusklerna som jag inte ens kan få kontakt med i dagsläget. Jag får börja träna i vatten. Problemet är bara att jag inte kan gå ner via stegen. Jag kan inte heller komma i vattnet genom att gå i från kanten eftersom jag inte kan ta mig ner till golvet. Så var finns det en bassäng i Stockholm (gärna nära Kungsholmen) där man kan gå i vattnet via en trappa?? Utan att jag ska behöva gå för långt för det orkar inte mina höfter just nu. Gärna så man kan ta sig dit via buss då t-bana blir lite för övermäktigt att ta sig ner till känns det som. Vill gärna ha energi att orka träna när jag kommer fram och inte vara helt slut av att bara ta sig dit.

*Alla mediciner gör mig så trött. Sover och vilar och sover och vilar. Jag tappar även extremt mycket hår pga alla mediciner. Jag kan inte göra vardaglig sysslor som tex gå och handla mat. Jag får inte bära tunga saker pga belastningen på höfterna.

*Vet inte hur många gånger jag har gråtit denna sommar. Gråtit pga värk, smärta, för att jag deppig, för att jag inte kan eller orka ta mig någonstans, för att jag är frustrerad! Gråtit över den här jävla kroppen som inte vill läka och bli bra.

*Jag har gjort precis allt jag ska och så mycket som jag får/fått göra enligt ordination. Har jag haft ont har jag hellre vilat flera dagar i rad än tagit mig upp för att rehabträna tex. Just pga att jag varit rädd för att överbelasta och åstadkomma mer skada. Har varit otroligt försiktig! Samtidigt har jag behövt komma igång lite smått med rehabträningen för att det inte ska bildas ärr och bli stelt i höfterna…enligt ordination och det enligt det rehabsschema jag fått.

*Väntar nu på en tid hos en annan ortoped för ett andra utlåtande. Jag hoppas hoppas hoppas det blir snart! För något är fel! Riktigt jäkla fel i denna kroppen eftersom det inte läker!

Jag hoppas att den här kroppen och höfterna skärper till sig nu och vill samarbeta och läka så jag kan börja leva normalt igen. Så jag kan börja gå igen. Så jag slipper ha ont hela tiden.

TACK ALLA som hör/hört av sig! Ni anar inte hur mycket det betyder!

TACK ALLA som är/varit förbi och hälsat på! 

TACK ALLA som hjälper mig/hjälpt mig med vardagssysslor som att handla mat mm.

TACK ALLA som kör/kört mig hit och dit när jag behöver hjälp!

NI ÄR BÄST!!!! 

Så fort jag är tillbaka i matchen igen ska vi fira med en stor jäkla fest! Så håll alla tummar för att jag blir bra nu och kan börja gå igen, slipper ha ont och slipper alla mediciner! Efter tre månader är jag så fruktansvärt trött på dessa kryckor! Trött på att inte kunna gå! Trött på att ligga still i soffan! Trött på att ha ont hela tiden! Trött på mediciner! Trött på den här kroppen som inte vill samarbeta! Trött på dessa jäkla höfter!! Trött på att vara trött! Snälla Gode Gud!! Hjälp mig nu!!!

SÅ KÄMPA NU KROPPEN!!!! SKÄRP DIG!!!! JAG VILL HA TILLBAKA MITT LIV!!!!  För det här…….det här är inte jag! Det måste vända nu!!