Dagar går……veckor går…..månader går och det har nu gått mer än fyra månader sedan min första höftoperation. Hade allt hade gått enligt plan skulle jag kunna vara väldigt aktiv just nu. Jag skulle kunna gå helt normalt, springa lite lätt, cykla, träna på i gymmet och kunna leva ett helt normalt liv. Men min verklighet är långt därifrån…….väldigt långt därifrån..

Eftersom den läkare som opererade mig inte hörde av sig efter varken operation nummer 1 eller operation nummer 2 så fick jag kontakta läkaren i augusti då värken var för stor i höfterna. Fick då två kortisonsprutor i höfterna och när jag gick därifrån säger läkaren – ”vi får ha lite is magen nu” och vi hörs av om 3-4 veckor för att kolla läget. Tiden gick och ingenting hördes från läkaren. Arg, ledsen, besviken är det minsta man kan säga att jag var. Ska jag kontakta läkaren? Tycker helt ärligt det är hans ansvar att kontakta mig och följa upp….framförallt eftersom jag fått bakslag på höfterna.

Gick till vårdcentralen och träffade en läkare. Han tyckte detta var väldigt konstigt. Han skickade därför en remiss till en annan ortoped för ett andra utlåtande på höfterna. Några veckor senare dvs den 25 september får jag en tid hos en ny ortoped. Väl där träffar jag en läkare som är rent ut sagt så otrevlig. Han tittade inte ens på höfterna. Kände lite på höfterna när jag hade kläderna på mig. Vill man inte se hur operationsområdet ser ut?? Om det är blått (vilket det är), om det ser bra ut? Efter några frågor säger läkaren att ”det inte är något fel på mig”!!!! Jag kan ju för i helvete inte gå!! Blev skickad för att göra en vanlig slätröntgen. Mer än besviken tar jag mig hem och lägger mig i soffan och storgråter.

Dagen efter ringer läkaren igen. Han har kollat på röntgenbilderna och ser inget. Han säger även att jag får kontakta den som opererat mig då jag inte är deras patient – fast jag nu har fått en remiss dit!! Om inget är fel på mig – varför kan jag då inte ens gå och har ont 24h/dygnet i höfterna?? Helt maktlös i min egen kropp gick inte gråten att stoppa. Otroligt mycket känslor som åker omkring i kroppen. Givetvis var jag så sjuk så han kunde skriva ut lite antiinflammatoriska mediciner till mina höfter. MEN HALLÅ!!! Det var ju inget fel på dom så varför ska jag då äta mediciner?

Ingen vill ta ansvar. Är jag en slit och släng som man bara skiter i? I ren förbannelse försöker jag kontakta läkaren som opererat mig. Mailar och beskriver mitt ärende och frågar varför jag inte ens fått en tid för återbesök efter 3,5 månad och då jag även haft komplikationer?? Det har nu gått 8 veckor sedan kortisonsprutorna och läkaren har fortfarande inte hört av sig. Så kan säga att jag inte var så jätte pigg på att höra av mig till denne mannen. Senare under kvällen ringer läkaren upp mig och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Först låter det som att jag har ”hamnat mellan stolarna” och sedan kommer läkaren på sig själv och säger att denna har ringt mig två gånger tidigare. För det första: Jag har inte haft ett missat samtal från läkaren. För det andra: som läkare – pratar man då inte in ett meddelande? kontaktar mig på mail, sms, brev?? Helt plötsligt har läkaren nu tid att träffa mig dagen efter,

Motvilligt tar jag mig dit. Ultraljud görs på höfterna. Det ser någorlunda okej ut men med en liten ”notis” på att höger höft inte är helt okej. Nu är läkaren snabb att säga att jag måste göra en Magnetröntgen snarast. Hurra! Det går även bra att skriva ut mera mediciner som morfintabletter! Jag vill inte ha några jävla mediciner!!!!! Jag vill ha två fungerande höfter!  En vecka senare får jag ialla fall tid för att göra röntgen. Vi är nu alltså inne på datumet 4 oktober! Efter röntgen packade jag väskan och åkte hem till Härjedalen för att försöka ladda om och få ny energi. Det här är otroligt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig helt HJÄLPLÖS i min egen kropp.

Det har nu gått 16 dagar sedan magnetröntgen gjordes. Har fortfarande inte hört ett ljud. Eftersom jag inte litar på någon just nu ringde jag igår torsdag ( 19/10 ) till där röntgen gjordes för att kolla om allt var klart. Fick svaret att allt var klart och avslutat i måndags. Bilderna skickades i tisdags. Tror ni jag har hört något och fått något svar???? Jag har däremot hört av mig till läkaren, men han hör inte av sig tillbaka! Fick svar från receptionen där jag opererades att han hör av sig så fort han fått MR-svaren när jag pratade med dom den 13 oktober Jag vet ju nu att han har fått svaret på bilderna och det är den 20 oktober idag! 

Gjorde ett försöka att prova gå en bit igår utan kryckorna när jag var hemma i Härjedalen då jag hade en bra dag! Resultatet fyra månader efter operationerna – MISÄR!!!!! Det här är fan inte okej. Varje steg jag tar gör ont. Väl hemma efter promenaden blev värken ännu värre. Höger gör jäkligt ont när jag går. Vänster gör otroligt ont när jag sitter eller ligger ner. Fortfarande stora problem att kunna ligga på sidan. Vissa dagar känns det bättre för att nästa dag vara katastrofdåligt. I början på denna veckan var det toppnotering på hur illa det är. Kunde knappt ens ta mig framåt med kryckorna.

Varje dag tänker jag: Idag kan jag gå! Går mina steg hemma i lägenheten utan kryckor. Sen kommer jag ut och ska prova gå en ”längre” bit utan kryckorna. Då tar jag mig knappt framåt. Vissa dagar är värken så fruktansvärd och då måste jag mot min vilja ta de där morfintabletterna för att ens orka stå ut, för att kunna sova, för att klara av dagen. Att ha ont i höfterna har blivit en del av min vardag.

Men……det är ju tydligen inget fel på mig! Helt frisk och kry. Skönt att veta! Ingen verkar vilja ta sitt jävla ansvar i detta! Svensk sjukvård ligger inte på min topplista just nu! Är det så här jag ska få leva resten av mitt liv? Det går tydligen också jätte bra att skriva ut mediciner åt mig trots att jag nu verkar vara helt  ”frisk”! En sak är ialla fall säker! Jag är så mycket sämre nu än innan mina operationer. Det är otroligt mycket känslor i omlopp! Frustration, ilska, arg, ledsen, ångest, gråter, kämpar! Utan att ljuga ett enda ord: så är allt ett enda jävla helvete! ( ursäkta språket) Men jag fattar inte ens att det här händer just nu! Något är uppenbarligen väldigt fel i mina höfter eftersom jag inte kan gå efter fyra månader och har fortsatt värk 24h/dygnet! Hur mycket ska man orka stå ut med? Vill bara vakna upp från den här mardrömmen!

Fick precis nu vid 09:15 svar från receptionen där jag opererade mig efter mitt mail igår: 

”Hej! När vi får den har vi också förstås några handläggningsdagar innan din läkare ringer upp dig så det är på gång för dig” 

Alltså nu ORKAR JAG INTE MER!!! Händer det här verkligen?? Verkar ialla fall inte vara någon prio 1 på mig trots dessa komplikationer och att jag inte kan gå efter FYRA MÅNADER!!!!

Punkt slut

​

Rehabträning på gymmet – jobba med tyngdöverföring på varje ben. Det är ungefär där jag är nu i min rehabträning.