Maktlös i min egen kropp

7 månader har nu gått sedan mina höftoperationer. 7 månader med en sådan jävla värk i höfterna 24h/dygnet som ni inte ens kan föreställa er. 7 månader där jag inte kunnat ta ett enda steg utan att höfterna gör sig påminda. Men det är inte bara när jag går som det gör ont. Att ligga ner gör precis lika ont. Kvällarna är värst. Att ligga på sidan, rygg eller mage, det kvittar. Allt är lika smärtsamt. Bästa läget just nu är att sitta upp även om det inte är helt smärtfritt.

Men jag kan inte gå och gnälla hela dagarna över det här och den värk jag har. Jag håller så otroligt mycket inom mig för att inte vara en gnällspik. Försöker att inte belasta alla runtomkring mig med mina problem. Försöker stänga av värken! Jag har en ny vardag. Har fått lära mig att leva under nya kompromisser och vad kroppen klarar av. Värken finns där, jag kan knappt gå och jag orkar inte lika mycket. Jag vill så mycket men klarar så lite. Jag har fått lära mig att förlika mig med detta även om det är fruktansvärt svårt.

Träning på gymmet. Här jobbar jag med tyngdöverföring. Ingen rolig övning.

Jag kämpar varenda dag för att kunna bli frisk. Att få kunna leva ett normalt liv och ialla fall kunna gå normalt igen ( vore en dröm ) och att slippa den här fruktansvärda värken. Jag kämpar i motvind! I rejäl motvind! Senaste veckorna har jag knappt kunnat gå i min snigelfart 200m till bussen. Benen vill liksom inte följa med! Hade behövt kryckorna för avlastning. Det tar stop när jag ska sätta den ena foten framför den andra och ta mig framåt. Vill helst stanna och vila efter varje steg. Folk stirrar! Jag drar huvan över huvudet för att inte synas. Det här är inte jag!

Får ingen hjälp! Ingen vill hjälpa. Har just nu ingen läkare som tar hand om mig. Får jaga och leta mig fram. Det är som att ingen vill ta i problemet. Dagarna går, veckorna går, månaderna går! Energin tar slut av allt sökande efter hjälp. Panik och frustration!

Har nu träffat tre olika läkare efter operationerna. De har gett mig följande svar:

  1. Det är inget fel på dig! (september)
  2. Det finns ingenting att göra åt dina höfter! (november)
  3. Du får lära dig leva med smärtan! (januari)

Känslan av att få dessa svar kastat i ansiktet är fruktansvärt. Det har slutat med att jag har brutit ihop, gråtit och tappat lusten till allt.

Men det är väl bara att kämpa vidare. Jag har inget val! Även om energin tar helt slut vissa dagar och jag känner mig helt dränerad och tom på energi och ork. Man orkar inte hur mycket som helst även om man vill.

Det är så fruktansvärt mycket hjärtesorg! Tror inte ens ni kan föreställa er. Från att vara 110% aktiv till att knappt kunna ta sig framåt. Inte kunna använda sin kropp. Försöker röra mig så lite som möjligt eftersom höfterna inte orkar så mycket. Det blir många tårar under veckorna. Jag har bara en önskan just nu och det är att kunna få leva ett normalt liv igen utan värk och att kunna gå helt normalt utan att varje steg gör ont. Mitt stora MÅL i livet!! Och en stor bonus vore om jag kunde få tillbaka mitt gamla liv med träning, att kunna tävla och att hänga med alla sköna människor man träffar där ute. Att orka umgås med mina vänner. Träna och umgås med alla klubbkompisarna i TT. 

Kör på med rehab på land och i vatten. Men rehabträning en dag ger minst två dagars vila pga att det gör för ont i höfterna och då är det inte stora rörelser jag gör. Vi pratar mikrorörelser. Kan knappt ens cykla utan motstånd på träningscykeln på gymmet pga värken. Vänster höft är värst överlag. Men vips så vissa dagar är höger extremt dålig. Det hoppas liksom mellan båda. Går hos hos sjukgymnast och vi försöker hitta vägar framåt. Problemet är bara att vi inte har någon diagnos att arbeta efter på dessa höfter. Men vi kämpar vidare och jag är otroligt glad att jag har en sån fantastisk sjukgymnast som hjälper mig. 

Har inte klarat detta utan min familj! Ni är bäst!!! Love you! Vi kämpar och sliter vecka ut och vecka in för att få ordning på detta helvete jag har hamnat i, där ingen tycks vilja hjälpa mig att bli bra igen. Som ni säkert förstår pågår det en hel del processer under radarn just nu som jag inte kan ta upp. Men tro mig! Jag kommer ALDRIG ge mig!! Jag ska bli frisk och hel igen!

Just nu vet jag inte vad som händer! Men det är väl bara att orka fortsätta leta hjälp! Någon måste kunna hjälpa mig att bli frisk igen!

Och TACK ALLA för pepp och stöd! Det betyder så otroligt mycket. Jag kanske inte orkar vara på topp och svara alla dagar. Det är inte för att vara otrevlig. Det är mer att jag inte orkar eller har energin att vara social. All energi går just nu åt till att hitta hjälp! Har kommit till läget där min första fråga just nu är: ”Hur långt måste man gå?” när jag ska träffa någon. Jag är så otroligt långsam så känner mig mer som en belastning för alla när jag ska träffa någon, just för att jag är så långsam och att de ska behöva gå i snigelfart med mig.

Nä hörrni!! Dags att ladda för en ny vecka, nya kamper och framförallt fortsätta tänka positivt och aldrig aldrig ge upp! Jag ska tillbaka! Alla blickar framåt mot att något positivt händer nu!

 

 

 

 

3 thoughts on “Maktlös i min egen kropp

  1. Stor kram till dig Bea! Har följt dig på Insta ända sedan jag slutade på Skanska. Helt otroligt vad du varit med om,o helt omöjligt o sätta sig in i din situation. Men för mig är du fortfarande bästa pass-ledaren jag haft o jag är övertygad om att du kommer komma tillbaka dit! Din energi smittade ALLTID av sig o måndag o torsdags-passen var obligatoriska. All pepp o styrka till dig,du fixar det!

  2. Heja Bea! önskar du snart återhämtar dig och kommer tillbaka som löparcoach. Kämpa vidare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s