Dags för en liten uppdatering på fronten! Det har varit en turbulent tid. Mycket som har hänt den senaste tiden, många känslostormar och jag har varit tröttare än tröttast. Höfterna är i samma dåliga skick och jag kämpar vidare! 

Dagarna och månaderna rullar på och det har snart gått ett år sedan operationerna. Jag har kämpat och slitit dag ut och dag in med denna fruktansvärda värk i höfterna. Jag kan knappt ta mig framåt vissa dagar och har svårt att ens ta mig ur sängen. Men på något sätt har värken blivit en del av min vardag. Vissa dagar är det katastrof! Varje steg gör så ont så jag vill skrika rakt ut. Slappa hemma i soffan gör ont! Sitta upp gör ont! Men jag håller tyst! Det blir inte bättre över att jag ska klaga och gnälla till andra. Så då håller jag det inom mig istället. Ventilerar genom att gråta av mig. För det blir många tårar på en vecka. Dagarna handlar hela tiden om att planera. Planera färdväg, resesätt, finns det trappor? hiss?, hur är underlaget? hur långt måste jag gå?  Känner mig kraftigt begränsad i min tillvaro med vad jag kan göra och inte göra. Det finns så mycket jag vill göra som tyvärr inte går.

Kryckorna är mitt hjälpmedel, framförallt om jag ska orka gå en längre bit. Nu är våren här och alla är ute och springer, cyklar, åker rullskidor mm. Saker som även jag älskar att göra. Men……det går ju inte nu! Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att bara vara utomhus för tillfället. Alla är vårglada – jag deppar ihop! Känner mig så tragisk när jag är ute på mina långsamma promenader. Det är en sån fruktansvärd sorg att inte kunna göra det man älskar! Och framförallt att inte ens kunna gå riktigt. Cyklarna ( mina käraste ägodelar) är sålda! Det var ett väldigt jobbigt beslut att fatta men nödvändigt. Det är bättre att dom kan användas av någon annan än att dom ska stå här hemma och damma.

Mitt liv har alltid varit rörelse! Både yrkesmässigt och på fritiden! Träning, hälsa och all rörelse har alltid varit mitt liv och kommer alltid vara. Så från att hålla igång 110% på dagarna till att vara nere på 0. Försöker hålla hoppet uppe om att någon gång bli bra. Men jag bryter ihop någon gång varje dag. Det kan vara små enkla saker som drar igång det hela, som tex att bara gå utanför dörren, ta en liten promenad, se bilder på alla polare som tränar och tävlar, värken som tar över. Häromdagen kunde jag gå 1 km på 35 minuter utan kryckorna. Behöver kanske inte säga mer.

Men……jag har tagit upp striden mot dessa höftoperationer. Vi är sååååå många som blivit dåliga efter dessa. Har haft kontakt med ett stort gäng sedan i höstas. Vi som är fast i denna skiten är de enda som kan förstå vad vi går igenom. Vi har blivit bollplank för varandra. Peppat, deppat, hjälpt varandra, stöttat och försökt göra något åt detta innan ännu fler personer drabbas!!

Sveriges Radio startade en granskning av dessa nu under våren. Detta resulterade i en rad inslag på radion. Jag var med i några inslag! Saker som jag kan förundras över är hur Landstinget Sörmland kan uttala sig med följande meningar gällande både den klinik där jag opererades i Eskilstuna samt till viss del riktade ord!! Dom har ju inte ens träffat oss drabbade.

”inte min uppfattning att livet är förstört”

”Stor verksamhet som får mycket beröm” 

”förtroendet är stort för kliniken”

”bra verksamhet”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta är meningar som en person från Landstinget Sörmland säger i radion! Jag undrar hur man ens kan säga så? Det kändes som ett hån mot alla oss drabbade!!

”inte min uppfattning att livet är förstört” – Huuur kan man ens säga så?? Då tycker jag att denne personen och dessa människor skall komma och byta liv med oss en vecka så får vi se hur de mår.  För mig är livet förstört. Jag kan knappt gå, jag har värk 24h/dygnet och det finns ingen hjälp att få! Det finns inget att göra säger läkarna! Förstå att få de orden kastade i ansiktet!!!! Det går inte ens att beskriva! ”förtroendet är stort för kliniken” Hur kan man ha förtroende för en klinik där många människor blivit så förstörda efter dessa operationer?!!

Men!! Efter alla inslag som Sveriges Radio nu har haft har nu Landstinget Sörmland stoppat höftoperationerna på kliniken där jag opererades! HURRAAAAAAA!!!!!! Det gör tyvärr inte oss som är drabbade friska MEN det viktiga är att inga fler ska drabbas av detta som vi går igenom!!! Jag önskar ingen att få gå igenom detta helvete!!!

För att se, höra och läsa om alla intervjuer och reportage som Sveriges Radio har gjort KLICKA HÄR!!

Rekommenderar er att lyssna på detta inslag om ni inte gjort det. Inslaget där både jag och hälsovalschefen i Sörmland är med och pratar.  Först pratar hälsovalschefen om bland annat dessa meningar jag nyss tagit upp. Därefter pratar jag! 

Det finns så otroligt mycket mer att berätta om både dessa höftoperationer, läkaren/läkarna, för-under-efterbehandlingen av operationerna, feloperationer, operationer av friska höfter, läkare som inte hör av sig, felaktiga journaler, läkare som kastar ut oss eller inte ens vill ta emot och hjälpa oss, läkare som inte bryr sig, läkare som skickar iväg på magnetröntgen men som aldrig ens återkommer med svar, mailkontakt med Landsting och som sedan inte ens svarar på mailen…..listan kan göras lång! Sedan 2016 har kliniken gjort 400 höftartoskopier på 296 patienter för 22,8 miljoner kronor. Det finns som sagt otroligt mycket att berätta från oss drabbade. Detta är bara ytan av tjockt lager med historier.

I mitt fall är senaste att jag var hos (ännu) en ny ortoped för någon vecka sedan. Orden jag fick med mig var att det tyvärr inte finns något att göra åt mina höfter nu. Jag är välkommen tillbaka för att göra en invalidtetsbedömning i sommar! Så jävla deppigt ord! Invalidtetsbedömning! Har fått en remiss skickad till en smärtklinik för en två månader lång process i att försöka lära sig hantera värken och smärtan i höfterna på bästa sätt…..men har fortfarande inte hört ett ord från dom. Så jag väntar och väntar. Det har snart gått en månad sedan den remissen skickades. Där ingår vad jag förstår även att arbeta med det psykiska lidande man går igenom. Det är många känslor att hantera! Sedan hur jag ska  hantera att fem olika läkare inte ens ser den så kallade skadan på mina bilder sedan innan operationerna, det begriper jag inte!

Så livet rullar väl på! Jag lever ett liv som jag inte känner igen! Det här är inte jag! Känslorna är svåra att hantera även om jag försöker vara stark dagarna i ända! Gråter, är arg, frustrerad, ledsen, uppgiven, gråter igen, är förbannad, glad och deppad. Håller som sagt det mesta inom mig just nu för att inte belasta min omgivning, familj och vänner. Jag är glad från hjärtat att dessa höftoperationer har stoppats på kliniken där jag opererades! På ett sätt blev det en liten upprättelse för oss drabbade. Men det gör fortfarande inte oss friska i höfterna.

Men jag ser framåt! Jag ska bli frisk – även om det tar 1 år eller 5-10 år. Jag gör det kroppen klarar av just nu. Tänker framåt! Positiva tankar! Kämpaglöden finns där! Tävlingshornen är framme och dom kommer aldrig att försvinna! Jobbar mycket med målbilder! Jag vet vart jag ska och jag ska ta mig dit! Provar nya vägar, nya rörelser, nya mönster, nya utmaningar!

Hörs snart igen när det händer något nytt på fronterna!

/Bea