Om Beatrice Amundsson

Lic. Personlig Tränare, Gruppträningsinstruktör, Lic. Kostrådgivare, Hälsoinformatör, Triathlet och Livsnjutare. Arbetar heltid som PT och gruppträningsinstruktör med mitt egna företag. Tränar och tävlar i triathlon där favoritdistansen är en Ironman!

En turbulent tid! Tankar och reflektioner efter Sveriges Radios granskning av höftoperationerna, kliniken och uttalanden!

Dags för en liten uppdatering på fronten! Det har varit en turbulent tid. Mycket som har hänt den senaste tiden, många känslostormar och jag har varit tröttare än tröttast. Höfterna är i samma dåliga skick och jag kämpar vidare! 

Tränar på att gå ett normalt steg med hjälp av kryckorna!

Dagarna och månaderna rullar på och det har snart gått ett år sedan operationerna. Jag har kämpat och slitit dag ut och dag in med denna fruktansvärda värk i höfterna. Jag kan knappt ta mig framåt vissa dagar och har svårt att ens ta mig ur sängen. Men på något sätt har värken blivit en del av min vardag. Vissa dagar är det katastrof! Varje steg gör så ont så jag vill skrika rakt ut. Slappa hemma i soffan gör ont! Sitta upp gör ont! Men jag håller tyst! Det blir inte bättre över att jag ska klaga och gnälla till andra. Så då håller jag det inom mig istället. Ventilerar genom att gråta av mig. För det blir många tårar på en vecka. Dagarna handlar hela tiden om att planera. Planera färdväg, resesätt, finns det trappor? hiss?, hur är underlaget? hur långt måste jag gå?  Känner mig kraftigt begränsad i min tillvaro med vad jag kan göra och inte göra. Det finns så mycket jag vill göra som tyvärr inte går.

Kryckorna är mitt hjälpmedel, framförallt om jag ska orka gå en längre bit. Nu är våren här och alla är ute och springer, cyklar, åker rullskidor mm. Saker som även jag älskar att göra. Men……det går ju inte nu! Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att bara vara utomhus för tillfället. Alla är vårglada – jag deppar ihop! Känner mig så tragisk när jag är ute på mina långsamma promenader. Det är en sån fruktansvärd sorg att inte kunna göra det man älskar! Och framförallt att inte ens kunna gå riktigt. Cyklarna ( mina käraste ägodelar) är sålda! Det var ett väldigt jobbigt beslut att fatta men nödvändigt. Det är bättre att dom kan användas av någon annan än att dom ska stå här hemma och damma.

Längdstavarna kom till användning även denna vinter men i år som hjälpmedel för att orka ta sig framåt gåendes!

Mitt liv har alltid varit rörelse! Både yrkesmässigt och på fritiden! Träning, hälsa och all rörelse har alltid varit mitt liv och kommer alltid vara. Så från att hålla igång 110% på dagarna till att vara nere på 0. Försöker hålla hoppet uppe om att någon gång bli bra. Men jag bryter ihop någon gång varje dag. Det kan vara små enkla saker som drar igång det hela, som tex att bara gå utanför dörren, ta en liten promenad, se bilder på alla polare som tränar och tävlar, värken som tar över. Häromdagen kunde jag gå 1 km på 35 minuter utan kryckorna. Behöver kanske inte säga mer.

Men……jag har tagit upp striden mot dessa höftoperationer. Vi är sååååå många som blivit dåliga efter dessa. Har haft kontakt med ett stort gäng sedan i höstas. Vi som är fast i denna skiten är de enda som kan förstå vad vi går igenom. Vi har blivit bollplank för varandra. Peppat, deppat, hjälpt varandra, stöttat och försökt göra något åt detta innan ännu fler personer drabbas!!

Sveriges Radio startade en granskning av dessa nu under våren. Detta resulterade i en rad inslag på radion. Jag var med i några inslag! Saker som jag kan förundras över är hur Landstinget Sörmland kan uttala sig med följande meningar gällande både den klinik där jag opererades i Eskilstuna samt till viss del riktade ord!! Dom har ju inte ens träffat oss drabbade.

”inte min uppfattning att livet är förstört”

”Stor verksamhet som får mycket beröm” 

”förtroendet är stort för kliniken”

”bra verksamhet”

Klicka på bilden för att komma se och läsa alla inslag på Sveriges Radio

Klicka på bilden för att komma se och läsa alla inslag på Sveriges Radio

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta är meningar som en person från Landstinget Sörmland säger i radion! Jag undrar hur man ens kan säga så? Det kändes som ett hån mot alla oss drabbade!!

”inte min uppfattning att livet är förstört” Huuur kan man ens säga så?? Då tycker jag att denne personen och dessa människor skall komma och byta liv med oss en vecka så får vi se hur de mår.  För mig är livet förstört. Jag kan knappt gå, jag har värk 24h/dygnet och det finns ingen hjälp att få! Det finns inget att göra säger läkarna! Förstå att få de orden kastade i ansiktet!!!! Det går inte ens att beskriva! ”förtroendet är stort för kliniken” Hur kan man ha förtroende för en klinik där många människor blivit så förstörda efter dessa operationer?!!

Men!! Efter alla inslag som Sveriges Radio nu har haft har nu Landstinget Sörmland stoppat höftoperationerna på kliniken där jag opererades! HURRAAAAAAA!!!!!! Det gör tyvärr inte oss som är drabbade friska MEN det viktiga är att inga fler ska drabbas av detta som vi går igenom!!! Jag önskar ingen att få gå igenom detta helvete!!!

För att se, höra och läsa om alla intervjuer och reportage som Sveriges Radio har gjort KLICKA HÄR!!

Rekommenderar er att lyssna på detta inslag om ni inte gjort det. Inslaget där både jag och hälsovalschefen i Sörmland är med och pratar.  Först pratar hälsovalschefen om bland annat dessa meningar jag nyss tagit upp. Därefter pratar jag! 

Det finns så otroligt mycket mer att berätta om både dessa höftoperationer, läkaren/läkarna, för-under-efterbehandlingen av operationerna, feloperationer, operationer av friska höfter, läkare som inte hör av sig, felaktiga journaler, läkare som kastar ut oss eller inte ens vill ta emot och hjälpa oss, läkare som inte bryr sig, läkare som skickar iväg på magnetröntgen men som aldrig ens återkommer med svar, mailkontakt med Landsting och som sedan inte ens svarar på mailen…..listan kan göras lång! Sedan 2016 har kliniken gjort 400 höftartoskopier på 296 patienter för 22,8 miljoner kronor. Det finns som sagt otroligt mycket att berätta från oss drabbade. Detta är bara ytan av tjockt lager med historier.

I mitt fall är senaste att jag var hos (ännu) en ny ortoped för någon vecka sedan. Orden jag fick med mig var att det tyvärr inte finns något att göra åt mina höfter nu. Jag är välkommen tillbaka för att göra en invalidtetsbedömning i sommar! Så jävla deppigt ord! Invalidtetsbedömning! Har fått en remiss skickad till en smärtklinik för en två månader lång process i att försöka lära sig hantera värken och smärtan i höfterna på bästa sätt…..men har fortfarande inte hört ett ord från dom. Så jag väntar och väntar. Det har snart gått en månad sedan den remissen skickades. Där ingår vad jag förstår även att arbeta med det psykiska lidande man går igenom. Det är många känslor att hantera! Sedan hur jag ska  hantera att fem olika läkare inte ens ser den så kallade skadan på mina bilder sedan innan operationerna, det begriper jag inte!

Så livet rullar väl på! Jag lever ett liv som jag inte känner igen! Det här är inte jag! Känslorna är svåra att hantera även om jag försöker vara stark dagarna i ända! Gråter, är arg, frustrerad, ledsen, uppgiven, gråter igen, är förbannad, glad och deppad. Håller som sagt det mesta inom mig just nu för att inte belasta min omgivning, familj och vänner. Jag är glad från hjärtat att dessa höftoperationer har stoppats på kliniken där jag opererades! På ett sätt blev det en liten upprättelse för oss drabbade. Men det gör fortfarande inte oss friska i höfterna.

Men jag ser framåt! Jag ska bli frisk – även om det tar 1 år eller 5-10 år. Jag gör det kroppen klarar av just nu. Tänker framåt! Positiva tankar! Kämpaglöden finns där! Tävlingshornen är framme och dom kommer aldrig att försvinna! Jobbar mycket med målbilder! Jag vet vart jag ska och jag ska ta mig dit! Provar nya vägar, nya rörelser, nya mönster, nya utmaningar!

Hörs snart igen när det händer något nytt på fronterna!

/Bea

En av mina målbilder!!!

 

Maktlös i min egen kropp

7 månader har nu gått sedan mina höftoperationer. 7 månader med en sådan jävla värk i höfterna 24h/dygnet som ni inte ens kan föreställa er. 7 månader där jag inte kunnat ta ett enda steg utan att höfterna gör sig påminda. Men det är inte bara när jag går som det gör ont. Att ligga ner gör precis lika ont. Kvällarna är värst. Att ligga på sidan, rygg eller mage, det kvittar. Allt är lika smärtsamt. Bästa läget just nu är att sitta upp även om det inte är helt smärtfritt.

Men jag kan inte gå och gnälla hela dagarna över det här och den värk jag har. Jag håller så otroligt mycket inom mig för att inte vara en gnällspik. Försöker att inte belasta alla runtomkring mig med mina problem. Försöker stänga av värken! Jag har en ny vardag. Har fått lära mig att leva under nya kompromisser och vad kroppen klarar av. Värken finns där, jag kan knappt gå och jag orkar inte lika mycket. Jag vill så mycket men klarar så lite. Jag har fått lära mig att förlika mig med detta även om det är fruktansvärt svårt.

Träning på gymmet. Här jobbar jag med tyngdöverföring. Ingen rolig övning.

Jag kämpar varenda dag för att kunna bli frisk. Att få kunna leva ett normalt liv och ialla fall kunna gå normalt igen ( vore en dröm ) och att slippa den här fruktansvärda värken. Jag kämpar i motvind! I rejäl motvind! Senaste veckorna har jag knappt kunnat gå i min snigelfart 200m till bussen. Benen vill liksom inte följa med! Hade behövt kryckorna för avlastning. Det tar stop när jag ska sätta den ena foten framför den andra och ta mig framåt. Vill helst stanna och vila efter varje steg. Folk stirrar! Jag drar huvan över huvudet för att inte synas. Det här är inte jag!

Får ingen hjälp! Ingen vill hjälpa. Har just nu ingen läkare som tar hand om mig. Får jaga och leta mig fram. Det är som att ingen vill ta i problemet. Dagarna går, veckorna går, månaderna går! Energin tar slut av allt sökande efter hjälp. Panik och frustration!

Har nu träffat tre olika läkare efter operationerna. De har gett mig följande svar:

  1. Det är inget fel på dig! (september)
  2. Det finns ingenting att göra åt dina höfter! (november)
  3. Du får lära dig leva med smärtan! (januari)

Känslan av att få dessa svar kastat i ansiktet är fruktansvärt. Det har slutat med att jag har brutit ihop, gråtit och tappat lusten till allt.

Men det är väl bara att kämpa vidare. Jag har inget val! Även om energin tar helt slut vissa dagar och jag känner mig helt dränerad och tom på energi och ork. Man orkar inte hur mycket som helst även om man vill.

Det är så fruktansvärt mycket hjärtesorg! Tror inte ens ni kan föreställa er. Från att vara 110% aktiv till att knappt kunna ta sig framåt. Inte kunna använda sin kropp. Försöker röra mig så lite som möjligt eftersom höfterna inte orkar så mycket. Det blir många tårar under veckorna. Jag har bara en önskan just nu och det är att kunna få leva ett normalt liv igen utan värk och att kunna gå helt normalt utan att varje steg gör ont. Mitt stora MÅL i livet!! Och en stor bonus vore om jag kunde få tillbaka mitt gamla liv med träning, att kunna tävla och att hänga med alla sköna människor man träffar där ute. Att orka umgås med mina vänner. Träna och umgås med alla klubbkompisarna i TT. 

Kör på med rehab på land och i vatten. Men rehabträning en dag ger minst två dagars vila pga att det gör för ont i höfterna och då är det inte stora rörelser jag gör. Vi pratar mikrorörelser. Kan knappt ens cykla utan motstånd på träningscykeln på gymmet pga värken. Vänster höft är värst överlag. Men vips så vissa dagar är höger extremt dålig. Det hoppas liksom mellan båda. Går hos hos sjukgymnast och vi försöker hitta vägar framåt. Problemet är bara att vi inte har någon diagnos att arbeta efter på dessa höfter. Men vi kämpar vidare och jag är otroligt glad att jag har en sån fantastisk sjukgymnast som hjälper mig. 

Har inte klarat detta utan min familj! Ni är bäst!!! Love you! Vi kämpar och sliter vecka ut och vecka in för att få ordning på detta helvete jag har hamnat i, där ingen tycks vilja hjälpa mig att bli bra igen. Som ni säkert förstår pågår det en hel del processer under radarn just nu som jag inte kan ta upp. Men tro mig! Jag kommer ALDRIG ge mig!! Jag ska bli frisk och hel igen!

Just nu vet jag inte vad som händer! Men det är väl bara att orka fortsätta leta hjälp! Någon måste kunna hjälpa mig att bli frisk igen!

Och TACK ALLA för pepp och stöd! Det betyder så otroligt mycket. Jag kanske inte orkar vara på topp och svara alla dagar. Det är inte för att vara otrevlig. Det är mer att jag inte orkar eller har energin att vara social. All energi går just nu åt till att hitta hjälp! Har kommit till läget där min första fråga just nu är: ”Hur långt måste man gå?” när jag ska träffa någon. Jag är så otroligt långsam så känner mig mer som en belastning för alla när jag ska träffa någon, just för att jag är så långsam och att de ska behöva gå i snigelfart med mig.

Nä hörrni!! Dags att ladda för en ny vecka, nya kamper och framförallt fortsätta tänka positivt och aldrig aldrig ge upp! Jag ska tillbaka! Alla blickar framåt mot att något positivt händer nu!

 

 

 

 

När ingen verkar bry sig!

Dagar går……veckor går…..månader går och det har nu gått mer än fyra månader sedan min första höftoperation. Hade allt hade gått enligt plan skulle jag kunna vara väldigt aktiv just nu. Jag skulle kunna gå helt normalt, springa lite lätt, cykla, träna på i gymmet och kunna leva ett helt normalt liv. Men min verklighet är långt därifrån…….väldigt långt därifrån..

Eftersom den läkare som opererade mig inte hörde av sig efter varken operation nummer 1 eller operation nummer 2 så fick jag kontakta läkaren i augusti då värken var för stor i höfterna. Fick då två kortisonsprutor i höfterna och när jag gick därifrån säger läkaren – ”vi får ha lite is magen nu” och vi hörs av om 3-4 veckor för att kolla läget. Tiden gick och ingenting hördes från läkaren. Arg, ledsen, besviken är det minsta man kan säga att jag var. Ska jag kontakta läkaren? Tycker helt ärligt det är hans ansvar att kontakta mig och följa upp….framförallt eftersom jag fått bakslag på höfterna.

Gick till vårdcentralen och träffade en läkare. Han tyckte detta var väldigt konstigt. Han skickade därför en remiss till en annan ortoped för ett andra utlåtande på höfterna. Några veckor senare dvs den 25 september får jag en tid hos en ny ortoped. Väl där träffar jag en läkare som är rent ut sagt så otrevlig. Han tittade inte ens på höfterna. Kände lite på höfterna när jag hade kläderna på mig. Vill man inte se hur operationsområdet ser ut?? Om det är blått (vilket det är), om det ser bra ut? Efter några frågor säger läkaren att ”det inte är något fel på mig”!!!! Jag kan ju för i helvete inte gå!! Blev skickad för att göra en vanlig slätröntgen. Mer än besviken tar jag mig hem och lägger mig i soffan och storgråter.

Dagen efter ringer läkaren igen. Han har kollat på röntgenbilderna och ser inget. Han säger även att jag får kontakta den som opererat mig då jag inte är deras patient – fast jag nu har fått en remiss dit!! Om inget är fel på mig – varför kan jag då inte ens gå och har ont 24h/dygnet i höfterna?? Helt maktlös i min egen kropp gick inte gråten att stoppa. Otroligt mycket känslor som åker omkring i kroppen. Givetvis var jag så sjuk så han kunde skriva ut lite antiinflammatoriska mediciner till mina höfter. MEN HALLÅ!!! Det var ju inget fel på dom så varför ska jag då äta mediciner?

Ingen vill ta ansvar. Är jag en slit och släng som man bara skiter i? I ren förbannelse försöker jag kontakta läkaren som opererat mig. Mailar och beskriver mitt ärende och frågar varför jag inte ens fått en tid för återbesök efter 3,5 månad och då jag även haft komplikationer?? Det har nu gått 8 veckor sedan kortisonsprutorna och läkaren har fortfarande inte hört av sig. Så kan säga att jag inte var så jätte pigg på att höra av mig till denne mannen. Senare under kvällen ringer läkaren upp mig och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Först låter det som att jag har ”hamnat mellan stolarna” och sedan kommer läkaren på sig själv och säger att denna har ringt mig två gånger tidigare. För det första: Jag har inte haft ett missat samtal från läkaren. För det andra: som läkare – pratar man då inte in ett meddelande? kontaktar mig på mail, sms, brev?? Helt plötsligt har läkaren nu tid att träffa mig dagen efter,

Motvilligt tar jag mig dit. Ultraljud görs på höfterna. Det ser någorlunda okej ut men med en liten ”notis” på att höger höft inte är helt okej. Nu är läkaren snabb att säga att jag måste göra en Magnetröntgen snarast. Hurra! Det går även bra att skriva ut mera mediciner som morfintabletter! Jag vill inte ha några jävla mediciner!!!!! Jag vill ha två fungerande höfter!  En vecka senare får jag ialla fall tid för att göra röntgen. Vi är nu alltså inne på datumet 4 oktober! Efter röntgen packade jag väskan och åkte hem till Härjedalen för att försöka ladda om och få ny energi. Det här är otroligt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig helt HJÄLPLÖS i min egen kropp.

Det har nu gått 16 dagar sedan magnetröntgen gjordes. Har fortfarande inte hört ett ljud. Eftersom jag inte litar på någon just nu ringde jag igår torsdag ( 19/10 ) till där röntgen gjordes för att kolla om allt var klart. Fick svaret att allt var klart och avslutat i måndags. Bilderna skickades i tisdags. Tror ni jag har hört något och fått något svar???? Jag har däremot hört av mig till läkaren, men han hör inte av sig tillbaka! Fick svar från receptionen där jag opererades att han hör av sig så fort han fått MR-svaren när jag pratade med dom den 13 oktober Jag vet ju nu att han har fått svaret på bilderna och det är den 20 oktober idag! 

Gjorde ett försöka att prova gå en bit igår utan kryckorna när jag var hemma i Härjedalen då jag hade en bra dag! Resultatet fyra månader efter operationerna – MISÄR!!!!! Det här är fan inte okej. Varje steg jag tar gör ont. Väl hemma efter promenaden blev värken ännu värre. Höger gör jäkligt ont när jag går. Vänster gör otroligt ont när jag sitter eller ligger ner. Fortfarande stora problem att kunna ligga på sidan. Vissa dagar känns det bättre för att nästa dag vara katastrofdåligt. I början på denna veckan var det toppnotering på hur illa det är. Kunde knappt ens ta mig framåt med kryckorna.

Varje dag tänker jag: Idag kan jag gå! Går mina steg hemma i lägenheten utan kryckor. Sen kommer jag ut och ska prova gå en ”längre” bit utan kryckorna. Då tar jag mig knappt framåt. Vissa dagar är värken så fruktansvärd och då måste jag mot min vilja ta de där morfintabletterna för att ens orka stå ut, för att kunna sova, för att klara av dagen. Att ha ont i höfterna har blivit en del av min vardag.

Men……det är ju tydligen inget fel på mig! Helt frisk och kry. Skönt att veta! Ingen verkar vilja ta sitt jävla ansvar i detta! Svensk sjukvård ligger inte på min topplista just nu! Är det så här jag ska få leva resten av mitt liv? Det går tydligen också jätte bra att skriva ut mediciner åt mig trots att jag nu verkar vara helt  ”frisk”! En sak är ialla fall säker! Jag är så mycket sämre nu än innan mina operationer. Det är otroligt mycket känslor i omlopp! Frustration, ilska, arg, ledsen, ångest, gråter, kämpar! Utan att ljuga ett enda ord: så är allt ett enda jävla helvete! ( ursäkta språket) Men jag fattar inte ens att det här händer just nu! Något är uppenbarligen väldigt fel i mina höfter eftersom jag inte kan gå efter fyra månader och har fortsatt värk 24h/dygnet! Hur mycket ska man orka stå ut med? Vill bara vakna upp från den här mardrömmen!

Fick precis nu vid 09:15 svar från receptionen där jag opererade mig efter mitt mail igår: 

”Hej! När vi får den har vi också förstås några handläggningsdagar innan din läkare ringer upp dig så det är på gång för dig” 

Alltså nu ORKAR JAG INTE MER!!! Händer det här verkligen?? Verkar ialla fall inte vara någon prio 1 på mig trots dessa komplikationer och att jag inte kan gå efter FYRA MÅNADER!!!!

 Har man gjort fel får man helt enkelt ta sitt ansvar och göra om och göra rätt!! 

Punkt slut

Rehabträning på gymmet – jobba med tyngdöverföring på varje ben. Det är ungefär där jag är nu i min rehabträning.

 

3 månader sedan höftoperationerna och jag kan inte gå! Misär!

Ursäkta! Men vad fasiken hände??

Det här med att behöva operera båda sina höfter när man är inställd på att ”bara” operera en höft – det är ingen lätt grej att förlika sig med. Men jag har hela tiden försökt tänka positivt. Planerat in att jag ska börja jobba vissa datum, köra igång med träningen och liksom vara tillbaka i matchen igen. Mitt huvud har sagt en sak…..kroppen tyvärr en annan. Ordinationen har varit att använda kryckorna ca 4 veckor efter varje operation. Så för min del ca 6 veckor totalt. Sedan ska man tydligen kunna gå utan dom.

Från det att min vänstra höft opererades den 14 juni har livet inte varit sig likt. Eller okej….att fortfarande ha en fungerande sida är betydligt enklare än att inte ha någon. Men det blev inte många steg efter den operationen. Tog mig som längst till vårdcentralen för att ta stygnen efter två veckor. Värken i höft och ner i benet gjorde att jag inte kunde göra så mycket. Gick på morfin och massa andra värktabletter vilket var rekommendationen att göra varje dag i två veckor.

30 juni var det alltså dags för operation av min högra höft, som tydligen var i lika dåligt skick som min vänstra. Att behöva operera båda höfterna inom 2,5 vecka var inget jag hade räknat med. Okej en höft, men två!!!! Mentalt var det skitjobbigt då jag nu visste hur fruktansvärt ont det skulle komma att göra. Precis så blev det också! Det gjorde jä*****gt ont!

Skapligt morfinhög efter andra operationen!

Fick order om att i stort sett ligga helt stilla under hela juli! Jippi! Eftersom sängen kändes lite för mjuk blev det soffan som fick agera säng. Minsta lilla rörelse gjorde fruktansvärt ont. Kunde knappt sitta upp. Deppade ihop rejält efter en vecka. Åkte hem till norr i två veckor och la mig i soffan ( eftersom säng var uteslutet ) uppe i vår stuga på Särvfjället. Här kunde jag ialla fall få lite frisk luft mellan varven och lite uppassning från mina föräldrar.

Så fantastiskt härligt att vara uppe i stigan på fjället och vila upp sig!


Bakslag 1
– Ungefär 2 veckor efter andra operationen. Vaknar upp av världens jäkla värk i höfterna en morgon. Skriker och gråter av att det gör så fruktansvärt ont i båda höfterna. Samma smärta som när jag vaknade upp från operationen. Tappar känseln i benen! Trycker i mig morfin och värktabletter. Efter ca 6 timmar släpper värken. Helt slut sover jag sedan resten av dagen.

Bakslag 2 – En vecka senare var det dags igen. Precis samma grej. Olidlig smärta i höfterna. Gråter och skriker av värken. FRUKTANSVÄRT ONT! Precis som vid bakslag 1 så höll värken i sig ca 6 timmar. Jag hade nu slutat äta morfintabletterna (då jag endast skulle äta dessa två veckor efter varje operation) och åt endast alvedon och inflammationshämmande. Så dagen efter när jag mådde någorlunda okej blev det en tur till Fjällhälsan hemma i Hede för att få mer morfin mot smärtan.

Juli blev en soffliggandes månad framför Tour de France och med otaliga sovtimmar. Såg verkligen fram emot att augusti skulle komma så jag fick börja röra mig lite mer. ÄNTLIGEN! Augusti – som jag längtat! Jag och kryckorna tog mig ut på en liten tur här i hemmakrokarna! Det gick varken fort och jag gick inte många steg. Senare på kvällen noterade jag att min vänstra fot var knallblå och svullen Propp tänkte jag direkt!

Bakslag 3 – Tog mig till akuten på St:Görans. Fick komma in direkt! Det konstaterades att jag fått en kraftig blödning i foten…..pga överansträngning!!! Alltså!! Hur är det ens möjligt??? Gick ju inte många steg! Dagarna efter det svullnar båda mina stackars fossingar upp till ballonger och jag kan inte ens gå. Ordinerad högläge vilket inte heller var så bra då det tryckte rejält på höfterna. SUCK!!! Efter några dagar med vila släppte svullnaden äntligen! 

Fick äntligen börja rehabträna lite smått! Små små rörelser och ett första steg var även att börja cykla på en motionscykel utan motstånd. Problem 1 var att bara ens försöka ta sig upp på cykeln. Problem 2 var att jag inte hade varken styrka eller kraft att ens få runt pedalerna på cykeln. MISÄR!! Fick in ca 2×1 minut!

Började gå hos en sjukgymnast för att få hjälp. Problemet är att mina höfter hela tiden har molvärkt. Dygnet runt har dom gjort ont! Kände att det här inte kan vara som det ska. Konstant molvärk i höfterna och jag kunde/fick inte gå utan kryckorna. Så blev soffliggandes igen. Hade varken ork eller energi till att ta mig någonstans. Kontaktade ortopeden och fick en tid inom några dagar. Behövde få veta vad som är fel.

Hos sjukgymnasten med en TENS-maskin.

Bakslag 4 – Ett ultraljud gjordes på höfterna och det konstaterades att de fortfarande var rejält inflammerade och det var fullt med vätska i dom. Så inte undra på att det gjort ont! Fick då ca 1,5 dm långa osköna kortisonsprutor rakt ner i höfterna. Fick dessa några veckor innan mina operationer också så jag visste hur JÄVLA ONT det skulle göra. Tog mig knappt ut därifrån. Ordinerad mer vila. Kom hem…fick feber och sedan blev jag rejält dunderförkyld Helt däckad! Det rann ur ögon, näsa och halsen var som en tjock ballong.

Ultraljud och kortisonspruta i höfterna.

Kände mig så fruktansvärt deppig! Behövde komma bort! Få energi och värme. Så bokade en resa till solen i panik! Smärtan i höfterna kändes inte bättre efter en dryg vecka så bokade in en tid hos läkaren på vårdcentralen innan jag skulle åka…för att kolla att allt var okej. Läkaren blev orolig över min situation. Något är fel!  Skickade en remiss till en annan ortoped för ett andra utlåtande. Fick även mer medicin utskrivet….jippi! Tog mig till apoteket. Passa även på att fråga om dom hade något mot min förkylning och berättade mina symptom jag haft.

Men du har ju fått en allergisk reaktion sa dom apoteket. Ähhh ….jag orkar inte mer. Då plussar vi på allergimedicin också i sjukskåpet. Senare den dagen hoppade jag och mamma på ett plan till solen och värmen! Kan vara det bästa som hänt på länge! En vecka i varmare klimat var helt ljuvligt för mina höfter. Hade fått träningsövningar att köra i vattnet ca 10 min om dagen. Tyvärr går en vecka alldeles för fort. 

Hemma igen var det dags för en träff med sjukgymnasten. Men höfterna har fortsatt gjort ont. I veckan släppte ”förkylningen/allergireaktionen” eller vad det nu var. Då kom febern och frossan som ett brev på posten. Som tillägg även en rejält smärta/värk i höfterna igen. Så nu molvärker det konstant 24/h dygn.

Det har nu gått ca 3 månader sedan min första operation. TRE MÅNADER!!!!!!!! Det är helt galet!

Status i dagsläget TRE MÅNADER efter operation är:

*Jag kan inte gå! Jag får inte gå utan mina kryckor pga överbelastning. Kan inte heller gå utan dessa…endast korta korta sträckor. Har varken kraften eller orken i benen att kunna gå. När jag tar mig framåt är det ministeg….ungefär samma fart som en snigel. Jag skulle alltså kunna gå utan kryckor efter 6 veckor. Nu är vi inne på vecka 13 och jag kan knappt ta mig framåt utan mina kryckor.

*Jag har ont! Konstant! Höfterna värker precis hela tiden! Molande värk! Vänster höft ( den jag opererad först) värker betydligt mer än höger. Men båda gör ont.

*Jag kan i stort sett endast ligga på ryggen. Jag kan inte dra upp benen för då gör det ont. Kan ligga några minuter innan värken tar över. Jag kan inte ligga på sidan – för då gör det ont. Jag kan ligga på magen i några minuter innan det börjar smärta.

*Jag äter fortfarande massa mediciner. Min kropp är helt paj av alla mediciner jag ätit denna sommar. Morfin, starka alvedon, inflammationshämmande, mera morfin, medicin för magen….you name it!

*Jag kan knappt köra mina rehabövningar pga smärta. Ska egentligen vara inne i rehabfas 3 nu men är fortfarande kvar i fas 1. Nu är vi inne på mikromikrorörelser. Exempelvis ligga på rygg med en handduk mellan knäna och försiktigt pressa ihop knäna och släppa upp. Ligga på ryggen och försöka spänna sätesmusklerna som jag inte ens kan få kontakt med i dagsläget. Jag får börja träna i vatten. Problemet är bara att jag inte kan gå ner via stegen. Jag kan inte heller komma i vattnet genom att gå i från kanten eftersom jag inte kan ta mig ner till golvet. Så var finns det en bassäng i Stockholm (gärna nära Kungsholmen) där man kan gå i vattnet via en trappa?? Utan att jag ska behöva gå för långt för det orkar inte mina höfter just nu. Gärna så man kan ta sig dit via buss då t-bana blir lite för övermäktigt att ta sig ner till känns det som. Vill gärna ha energi att orka träna när jag kommer fram och inte vara helt slut av att bara ta sig dit.

*Alla mediciner gör mig så trött. Sover och vilar och sover och vilar. Jag tappar även extremt mycket hår pga alla mediciner. Jag kan inte göra vardaglig sysslor som tex gå och handla mat. Jag får inte bära tunga saker pga belastningen på höfterna.

*Vet inte hur många gånger jag har gråtit denna sommar. Gråtit pga värk, smärta, för att jag deppig, för att jag inte kan eller orka ta mig någonstans, för att jag är frustrerad! Gråtit över den här jävla kroppen som inte vill läka och bli bra.

*Jag har gjort precis allt jag ska och så mycket som jag får/fått göra enligt ordination. Har jag haft ont har jag hellre vilat flera dagar i rad än tagit mig upp för att rehabträna tex. Just pga att jag varit rädd för att överbelasta och åstadkomma mer skada. Har varit otroligt försiktig! Samtidigt har jag behövt komma igång lite smått med rehabträningen för att det inte ska bildas ärr och bli stelt i höfterna…enligt ordination och det enligt det rehabsschema jag fått.

*Väntar nu på en tid hos en annan ortoped för ett andra utlåtande. Jag hoppas hoppas hoppas det blir snart! För något är fel! Riktigt jäkla fel i denna kroppen eftersom det inte läker!

Jag hoppas att den här kroppen och höfterna skärper till sig nu och vill samarbeta och läka så jag kan börja leva normalt igen. Så jag kan börja gå igen. Så jag slipper ha ont hela tiden.

TACK ALLA som hör/hört av sig! Ni anar inte hur mycket det betyder!

TACK ALLA som är/varit förbi och hälsat på! 

TACK ALLA som hjälper mig/hjälpt mig med vardagssysslor som att handla mat mm.

TACK ALLA som kör/kört mig hit och dit när jag behöver hjälp!

NI ÄR BÄST!!!! 

Så fort jag är tillbaka i matchen igen ska vi fira med en stor jäkla fest! Så håll alla tummar för att jag blir bra nu och kan börja gå igen, slipper ha ont och slipper alla mediciner! Efter tre månader är jag så fruktansvärt trött på dessa kryckor! Trött på att inte kunna gå! Trött på att ligga still i soffan! Trött på att ha ont hela tiden! Trött på mediciner! Trött på den här kroppen som inte vill samarbeta! Trött på dessa jäkla höfter!! Trött på att vara trött! Snälla Gode Gud!! Hjälp mig nu!!!

SÅ KÄMPA NU KROPPEN!!!! SKÄRP DIG!!!! JAG VILL HA TILLBAKA MITT LIV!!!!  För det här…….det här är inte jag! Det måste vända nu!! 

 

Att behöva operera en höft……

När det inte finns någon annan utväg än en operation – eller att slippa behöva få en höftprotes innan 40! 

Behöver dokumentera om vad 2017 handlade om. Därav får det bli ett inlägg. Minnet är inte det bästa och man glömmer så lätt. 

Ja herregud!! Mina höfter har varit ett återkommande problemtema under många, många år. Krångel hit och dit. Ont omvartannat i både höger och vänster. Men under vintern blev det riktigt katastrofdåligt med framförallt min vänstra höft. Springa var i stort sett uteslutet då varje steg gjorde ont….eller rättare sagt varje stöt när jag satte ner foten under löpsteget gjorde ont. Vissa dagar kunde jag knappt sätta på mig strumpan eller skorna på morgonen då det gjorde ont varje gång jag lyfte upp benet. Höll mig lugn och vilade några dagar och då blev det bättre, men lyckan var kortvarig och det var lika snabbt tillbaka igen så fort jag började aktivera mig. Nu behövde jag inte ens springa utan att smärtan skulle komma. Började på något sätt halta när jag gick. Skapade mig ett nytt gångmönster. Mitt vänstra ben ville liksom inte riktigt hänga med. Men livet rullade på som vanligt och jag körde på med tanken om att det kommer att gå över. 

Ny raket och allt inför året!

Crosstrainer blev alternativet istället för löpning och det har sedan dess blivit många timmar på crosstrainern på gymmet denna vinter/vår. Cykla har gått bra då det varit en mjukare rörelse och även att simma har gått fint. Men lusten och viljan att tävla i triathlon denna säsongen försvann liksom när jag själv insåg att det inte skulle kunna gå att springa någon längre distans med den här höften. Planen och målet under hela träningsvintern var att jag skulle köra Ironman Lanzarote i maj. Men den var bara att glömma. Bye bye!! 

Satte även tidigt i vintras upp ett skidmål inför 2018 och har dundrat på med en hel del stakträning och rullskidor under våren inför min Vasaloppssatsning ( som jag kommer berätta om i ett annat inlägg ). Men jag säger bara XC STHLM POW! Det kommer bli grymt. Starkt lag och stark uppbackning!

Stakpass både på SkiErgen och på rullskidorna har funkat bra för höften och inte gett några smärtor. Vad vore livet utan att sätta upp mål? För mig vore det ialla fall väldigt tråkigt. 

Precis avslutat ett bra stakpass på SkiErgen med Freddan.

Vägen mot en höftoperation

Ialla fall så gick till en naprapat i mitten på mars som undersökte mig och insåg ganska snabbt att denne inte kunde göra något då det verkade som att det inte var musklerna det var något fel på, utan att problemet satt i skelettet. Naprapaten skickade mig direkt vidare till en ortoped för undersökning. Fick tid hos ortopeden drygt en månad senare, runt slutet av april. Kände att det bara var att gilla läget trots att det var lång väntetid. Så i slutet av april träffade jag ortopeden som gjorde en undersökning av höften. Han anade oråd och skickade iväg remiss för röntgen och därefter ultraljud. Två veckor senare ( nu är vi inne i mitten på maj ) så var det dags för röntgen och en vecka efter det var det dags för ultraljud.

Så en vacker morgon i början av juni, precis efter att jag och polare Fredrik hade kört ett ”sjuhelsikes” bra stakpass på SkiErgen så ringer ortopeden.

”Det ser inte bra ut! Vi måste operera din höft ……….och vi har en tid den 14 juni. Det ser tyvärr inte heller så bra ut med din högra höft så vi kommer behöva operera den också framöver, men det kan vi prata om senare”

Jahapp……Lite så där lagomt förvirrad vände jag tillbaka till Freddan och sa att det skulle bli operation. Det blir perfekt…en liten operation av höften och så blir allt bra. Började redan planera för jobbprojekten dagen och dagarna efter operationen. Senare under dagen började googla lite mer på vad som skulle ske under operationen. Insåg då att det inte var någon liten operation utan att dom skulle in och ”fräsa” i skelettet. Insåg även att det skulle komma att bli kryckor, sjukgymnastik, rehab och sjukskrivning. FANTASTISK SOMMAR!!!!! I denna ljuva sommartid ………

Vad är problemet?

Vad är det för fel på höften egentligen? Förklaringen kort och gott är att det är för trångt i höften. Ben slår mot ben och klämmer just nu sönder mjukdelarna i höften. Det gör ont som f******n kan jag meddela. Det blir en krock mellan ledpannan och lårbenshalsen. Lägg till att jag är överrörlig vilket även det skapar problem då jag liksom inte känner när det tar stop. Detta är en stor nackdel. Det här med skelettetproblemet är tydligen något som är medfött hos mig och det har uppenbarligen inte blivit bättre med åren. Trodde allt blev bättre med åren 😉

Innan operationen passade jag på att köra så mycket ”köttaträning” som möjligt på SkiErgen, rullskidorna och på cykeln innan det skulle bli försent. Två fantastiska träningsveckor med riktigt fina träningspass och bra träningssällskap.

Nämen!! Karlsson och jag köttar på med fina stakpass! Här blev det 4×10 min tröskelpass

Rullskidpass hemma i byn.

Rullskidpass hemma i Härjedalen med skaplig utsikt mot fjället.

Dags för operation

Operationen skulle ske i Eskilstuna på Specialistcenter Scandinavia. Ortopeden var densamma som jag fick träffa redan under våren och som skickade iväg mig på röntgen och ultraljud. Träffade han senast då jag gjorde mitt ultraljud. Så kände mig i trygga händer.

Dagen O – Onsdagsoperation! Jag och min underbara mamma som nu fick agera hjälpreda, chaufför – you name it var startklara. Var jäkligt nervös. Sov som en kratta. Vaknade supertidigt och skulle inte opereras förrän kl 9 (verkligen jätte sent). Gick på fasta innan operationen så fick varken äta eller dricka, så det var bara att rulla tummarna och titta i taket. Vid 7.30 ringer en sköterska och frågar om jag har möjlighet att komma dit tidigare då dom fått en avbokning kl 8. JAG KOMMER DIREKT!!!! Lika bra att få detta överstökat.

Mötte sköterskan som direkt visade mig vidare till omklädningsrummet där jag fick dressa om till operationskläderna. Sen var det bara att hoppa upp på operationsbänken. Vänsterfoten låstes fast i någon form av sko och benet lades upp på någon rulle. Fick några sprutor och stick och det sista jag kommer ihåg var att sköterskan frågade om jag började känna mig trött…..svarade att jag inte kände av något ännu……….zzzzzzzzz

Nämen hallå där!! Dags att vakna nu!

Vaknade upp ur narkosen och undrade vart jag var någonstans?! Hela vänsterbenet värkte något så fruktansvärt och gick inte att röra en ynka millimiter. Tro på tusan det när dom hade varit inne och fräst i skelettet. Kunde inte röra varken tårna eller benet. Kollade på klockan som visade runt 11. En sköterska kom förbi och frågade hur jag mådde Fick en dos morfin mot smärtan. Kändes inte bättre. Fick en dos till. Kändes lite bättre. Fick en tredje dos och nu började äntligen värken försvinna. Fick efter en stund kaffe och en macka men kan inte direkt påstå att jag var så hungrig. Låg kvar i sängen till klockan var runt 14. Då började jag äntligen känna mig någorlunda pigg. Fick hjälp att ta mig ur sängen ( lättare sagt än gjort ) och sen var det bara att börja använda sina nya kompisar kryckorna.

Väl hemma i Stockholm var det bara att hämta ut alla mediciner. Morfin, diverse värktabletter och även en spruta med blodförtunnande som jag skulle ge mig själv i magen varje kväll i 7 dagar!! Redan där dök problem upp.

Så fort medicinen slutade att värka under kvällen kom smärtan tillbaka. Helskottan vad ont det gjorde. Benet var väldigt svullet och fyllt med vätska så när jag skulle försöka lyfta upp benet kände jag inte ens att jag rörde vid det. Det var helt bortdomnat. Blev liggandes i soffan. Tog mig inte ens upp i sängen. Det gjorde för ont att lyfta benet upp dit. Första nätterna blev det inte mycket sömn. Värken tog över trots medicinerna. Att ta sig upp till toa eller köket var ett stort projekt, så det gällde att planera lite för varje gång jag skulle ta mig upp. Låg i soffan och laddade ett bra tag innan det var dags att försöka ta sig i kragen. .

Inte varje dag man får ha en blöja på låret 🙂 Det gäller att prova nya saker hela tiden.

Runt fyra dagar efter operationen började jag äntligen kunna röra på tårna och få tillbaka någon form av känsel. Även svullnaden på benet började gå ner en aning och även där började jag nu äntligen kunna känna av när jag rörde vid benet. Väldigt skön känsla kan jag upplysa om. Kanske nu även kunde börja göra mina rehabövningar som jag skrattade åt  när jag såg dom INNAN OPERATIONEN!!!!! 

Rehabövningar som ser avancerade ut!

Skrattade lagomt nu. Var inte lika kaxig. Så dom första två veckorna skulle jag alltså lära mig att vicka på foten, dra benet/foten ut i sidan och in mot sätet samt spänna låret och magen. Min träningsdos har sjunkit en aning. Fixar i dagsläget allt utom att kunna dra benet/foten mot sätet. Smärtan är så ond så det går helt enkelt inte. Skall även försöka ta en promenad runt kvarteret dagligen för att skapa aktivitet i höften. Det går framåt men det går fasiken inte snabbt alltså. Men det är otroligt skönt att komma ut i friska luften. Har varit så trött av alla mediciner så har helst velat sova bort hela dagarna. Minst två ”powernaps” på dagarna. Powernaps på ca två timmar vardera. Väldigt korta!

Uppe och ”hoppar”

Sen var det den där jäkla blodförtunnande sprutan. Jag är en mes! En fegis. Jag vågade inte sticka mig själv i magen. Fick akut ringa till vårdcentralen och fråga om de kunde komma förbi och ge mig sprutan. Var som sagt rätt så orörlig så att ta sig dit var uteslutet. Det skulle innebära en promenad på ca 400-450mm enkel väg. Lite för mastigt för mig de första dagarna. Så under de två första dagarna ( torsdag och fredag ) kom det två sköterskor och gav mig sprutan. TACK!!!! Men sen kom helgen och då jobbade inte personalen på vårdcentralen. Jag var ju tyvärr inte i mindre behov av min spruta för det och hade tyvärr inte hunnit bli tuffare under dessa dagar. Så jag frågade snällt polare Freddan om han skulle kunna tänka sig att komma förbi mig under helgen för att göra detta. Han hade då aldrig tidigare gett någon en spruta men vad fasiken.

Syster Karlsson är fokuserad och jag är en stel pinne!

”Inga problem” sa ”sjuksyrra Karlsson”. Vet inte riktigt vem av oss som var mest nervös när sprutan skulle ges. Jag var som en stel pinne och jag undrar om inte sjuksyrra Karlsson var lite nervös också. Jag kollade bort och blundande. Aj aj aj!!! Och vips så var det över. Gick kanonbra så Karlsson fick förtroendet att ge mig fler sprutor. TUSEN TACK!!!! 

Har tydligen blivit tablettmissbrukare ett par veckor!

Dagarna rullar på

Det har nu gått 11 dagar sedan operationen av vänstra höften. Jag behöver inte längre ta sprutorna i magen. Skönt! Magen har fått en härligt blå och fin färg av sprutorna – en riktig blåmage! Riktigt snyggt! Jag har bytt förband på såret och jag börjar känna mig piggare. Men värken kommer och går. Framförallt är det ont på morgonen och mot kvällen. Tar mina dagliga promenader runt kvarteret för att skapa aktivitet i höften med hjälp av kryckorna. Men….så fort jag tar ett för stort steg gör det ont. Efter promenaden är jag helt slut. Äter mina mediciner och börjar sakta men säkert att ladda om batterierna.

För…….på fredag dvs den 30/6 är det dags IGEN!!!  Ska alltså behöva gå igenom samma jäkla operation igen men nu på den högra höften.

Jag har vetat om att min högra höft inte heller varit i någon toppform. Den har bråkat och gjort ont från och till. Men hade tankar om att jag kanske skulle operera den längre fram. Kanske om 1-2 år, nästa sommar eller ännu längre fram. Redan innan jag hoppade upp på operationsbänken den där onsdagen den 14 juni, hade jag ett samtal med ortopeden där vi gick igenom vad som skulle ske under operationen. Han nämnde då även att han ansåg att min högra höft var i behov av samma operation eftersom dom sett samma problem där. Den var inte i bra form och om vi inte gjorde något åt den inom en snar framtid fanns risken för att det skulle bildas artros. Att behöva få en höftprotes innan 40 var jag inte så sugen på.

Saker jag inte klarar mig utan! Best friends!

Efter operationen hade vi ett samtal om hur operationen hade gått. Han tyckte den hade gått riktigt bra vilket var skönt att höra. Jag frågade ivrigt när jag skulle börja få köra sjukgymnastik. Då kom den där oundvikliga frågan upp: Högra höften! -”Vad säger du?” Hade gråten i halsen och en klump i magen. Ångest och panik på samma gång. Hög på morfin och där kom tårarna. Hör hur jag säger – ”Vi kör!”  Vad bra säger ortopeden. Då är det ingen idé att du börjar med någon sjukgymnastik förrän vi opererat den andra höften.

Då bokar vi in dig inom några veckor för operation av höger höft. Lite så där lagomt förvirrad och trött visste jag nog inte där och då vad jag sagt JA till. Så i veckan kom kallelsen. Så på fredag 30/6 kl 9.00 kör vi igen då. Det var så roligt så vi gör detta igenom. Två höftoperationer inom cirka två veckor. Mentalt är det jäkligt tufft. Tycker det har varit extremt tufft med denna operationen. Smärta, mediciner, spruta, värk, inte kunna röra sig normalt, tröttheten, kryckor, tårar, fix med allt från mat, slänga sopor till att vakna varje natt av det rycker i benet och gör ont.

Äh fy faaaaan! Tycker faktiskt synd om mig själv just nu. Okej en höft. Men två!! Blir spännande att se hur jag ska ta mig fram de första veckorna. Gissar på rätt mycket soffläge och sömn. Sen blir det ju samma jäkla sprutor i magen sju dagar till så jag hoppas att ”syster Karlsson” är redo. Äta samma medicinkur en gång till vilket tar enormt på kroppen. Köra samma fina rehabövningar. Visst – bra att göra allt på en gång. Nu blir det ju två rehabperioder i en. Vilket är bra. Slipper ju göra detta nästa sommar igen (eller när nu operationen hade blivit av)  och slänga bort en sommar till på att vicka på foten och släpa benet. Men – det är inte så bara. Kroppen får utstå med extremt mycket med alla mediciner, illamående, trötthet, smärta, värken you name it!  Det är en hel del som ska roddas med för att jag ska få vardagen att kunna fungera på ett någorlunda sätt. Bara det här med att ha mat hemma, planera. Det är inte så att man bara ”springer” iväg till ICA just nu om man inte har något hemma.

Har man lite att göra denna sommar är man hjärtligt välkommen på en fika. Man kanske eventuellt får fixa kaffet själv när man hälsar på mig. Om jag sedan blinkar snällt med ögonen kanske man även kan ta med sig en påse med sopor ner för att slänga i sopnedkastet på vägen ut. Har insett att det inte är så lätt att göra med kryckorna nämligen.

Nu är det bara att ladda batterierna för kommande vecka!! Den kommer att bli tuff på alla sätt och vis. Men tänk sen när jag förhoppningsvis ( Gode Gud ) kommer kunna använda båda min ben utan att ha ont. Då snackar vi LYCKA!!!!! Ren och skär jäkla lycka!!! Längtar efter ”köttaträning, svettdroppar och att få ta ut sig till max på träningspass. Men – rehabträning och att lära sig att gå igen kommer att bli roligt det också. Kommer nog att få kämpa rejält. På onsdag skall ialla fall stygnen tas från första operationen.

Och STORT TACK till alla som hört av sig och hälsat på! Det betyder mer än vad ni tror.

Hörs efter operation nummer två!!

Kom förbi på en kaffe vettja!

TAAAACK!!!!

Ja fy fan!!! Tack TT och puss på er också!

Cykelvecka på Rhodos med Terrible Tuesdays Cycling

IMG_0939Rhodos! Går det att cykla där? Hade egentligen ingen koll på hur landskapet såg ut när jag och sju TT-grabbar hoppade på planet för en träningsvecka med fokus cykel i soliga Grekland. Med på resan var förutom jag: Gustav, Johan, Mikael, Tobbe, Viktor, Petter och Jonas. Starka cyklister hela bunten. Visste att det skulle bli en vecka med många timmar utanför den komfortabla zonen. Hade ialla fall planen att försöka hänga på grabbarna så gott jag kunde. IMG_0440

Väl framme på Apollos hotell: Mythos Beach Resort ( som ligger rätt högt på högersidan av kartan, ca 25km från Rhodos Stad ) var det bara till att sätta ihop cykeln och bege sig ut på ett första träningspass…..en så kallad ”lugn rull” – Ut och bekanta sig med den grekiska naturen.
IMG_0451IMG_0460IMG_0463

Vi drog iväg under ledning av vår eminenta coach Johan Nyman! Lugnt och fint…..i några kilometer innan hetsen började. Det var bara till att försöka hänga i. Det lugna och fina passet efter resan var som bortblåst. Men vilken natur vi möttes av. Fina vägar, fina berg och getter lite varstans som man fick hålla lite koll på. Mjölksyran sprutade ut ur benen och kroppen var inte riktigt med i matchen. På vägen tillbaka mot hotellet blev det två grupperingar. Mitt gäng cyklade lite vilse. Mörkret föll och när vi äntligen hittade hem så var det svart ute. Gissa om det var gott att äta mat efter det lilla lugna passet.

DCIM100GOPROGOPR0458.

Måndag: Eftersom det låg en fin 25m bassäng rakt utanför fönstret fanns det perfekt tillfälle för att få in lite simning. Så på måndagen startade jag och Gustav upp med ett simpass innan frukosten. Hade hela bassängen för oss själv så det fanns ingen anledning att klaga mer än att kroppen var morgontrött och inte riktigt vaken. IMG_0473 IMG_0475IMG_0971

På dagens schema stod tempointervaller. Kl 10 möttes vi upp och begav oss söderut denna dagen. Min plan var att vara med och köra några stycken 5km intervaller ialla fall. Fina vägar längs med havet, men även några berg mötte oss på vägen. Efter dryga 45-50 min uppvärmning i varierad terräng så var vi igång och det var bara att köra på så gott det gick. Fick in dryga tre stycken intervaller innan min kropp inte ville mer. Hade noll energi. Släppte gänget och fick med mig Jonas som också tog det lite lugnare denna dagen. Vi stannade till, fyllde på med vätska och köpte en liten java innan vi cyklade tillbaka mot hotellet, som skulle ta dryga 90minuter. IMG_0494 IMG_0504

But first.....some java!

But first…..some java!

Precis när jag och Jonas närmar oss hotellet kommer det en taxibil och börjar tuta och vi hör hur någon sitter och ropar på oss. Vi vänder oss om och där sitter Tobbe. Vi möts upp vid hotellet där det visar sig att Tobbes hjul tydligen fastnat i ett hål i vägen, nästan där vi lämnade resten av gänget. Han har verkligen haft tur i oturen. Han var hel men hjulet var helt förstört.

Illa illa!!

Illa illa!!

IMG_0525

Så nu började jakten efter nya hjul. Och vips så satt jag och Tobbe på en hyrd moppe på väg mot Rhodos Stad för att hyra hjul som han kunde ha under resten av lägret. Jag skulle agera kartläsare vilket är min sämsta gren. Noll koll. Så vi fick oss en liten sightseeing inne i stan innan vi hittade cykelaffären. Och sedan var det bara sitta med ett hjul i varje arm på en moppe i 25km. IMG_0547 IMG_0564

Tisdag: Fram med våtdräkten för ett OW-pass. Jag och Gustav var taggade till tusen. Lika bra att passa på när man äntligen får simma i havet. Helt perfekt temp i vattnet ( om man hade våtdräkt ). Så vi simmade iväg och fick in dryga 45 min fin simning i väldigt fint och salt vatten. Vi hade dock glömt bort hur jobbigt sim i öppet vatten är om man inte gjort det på ett tag. IMG_1404

DCIM100GOPROGOPR0491.

Gustav chillar efter ett fint simpass
IMG_0866

Under eftermiddagen var det inplanerat ett backpass på schemat. Så vid 15-tiden cyklade vi iväg mot bergen för att träna. Johan hade spanat in bra backar som vi skulle cykla i. Upp till toppen från ena hållet och sedan ner på andra sidan för att sedan bestiga berget från det hållet….och eftersom Rhodos inte är platt får man cykla berg innan man når själva berget. Uppför = är jag en bergsget….nerför = är jag en mespropp. Fattar fan inte vad det är för spärr, men är som en mes nerför backarna och framförallt när det är serpentinvägar. Hur som haver blev det ialla fall ett jäkligt bra backpass uppför! IMG_0678 2 IMG_0626

På kvällen blev det chill med skitsnack om ditt och datt ute på balkongen. Rätt najs efter en redig middag från hotellets grymma matbuffé. Riktigt bra mat och mycket att välja på. Maten är extremt viktig när man åker på såna här träningsresor. Att kroppen kan få i sig bra mat och energi.

Balkonghäng

Balkonghäng

Onsdag: Planerad vilodag på schemat och eftersom det skulle komma in regn på förmiddagen var det lika bra att sova ut. Åt en frukost i snigelfart och väntade ut det dåliga vädret. Snackade med Petter och Jonas som var sugen på ett lugnare cykelpass under eftermiddagen. Var sugen på att cykla så bestämde mig för att hänga på. Fick in ett bra och lugnt ( första lugna ) pass med grabbarna. Men…..vinden var inte att leka med denna dagen. Jäklar vad jag fick kämpa i motvinden och sidvinden. Men man ska inte klaga. IMG_0609

DCIM100GOPROG0050373.

Torsdag: På träningsschemat var det planerat distanspass. Startade dagen med en lugn morgon och stretchade nere vid ” vuxenpoolen” på hotellet. Var lite mer morgonpigg än övriga gänget om man säger så. Cykelbenen började kännas av lite lätt. Efter stretch blev det en redig frukost för att orka med dagens pass. Frukosten i gänget kunde se lite olika ut, men bara lite olika.  Själv behöver jag alltid en kopp java innan jag ens kan äta något. IMG_0810 IMG_0793 IMG_0811

Sedvanligt samling kl 10 för att bege sig ut på Rhodos vägar. Solen stekte rätt bra tidigt på morgonen. Det bjöds på fin asfalt, bilfria vägar, grymma uppförsbackar, hemska nedförsbackar, fantastiska vyer och sällskapet var prima!!! Hängde med grabbarna så gott det gick…..och det var inte direkt någon ”lugn fart”på detta distanspasset. Fick slita rejält vissa partier. Fick punktering, men precis lagomt till där vi skulle stanna och fylla på med energi och vätska, så tur i oturen.IMG_0828 IMG_0822
IMG_0830 IMG_0940

Efter ett litet stop blev det dags att cykla vidare. Varmt, varmt, varmt. Fyllde på med vätska och energi för att inte gå tom. Otaliga mängder coca cola gick ner i denna kropp. Johan körde spexartimme och visade konster på cykeln.

Flying Johan.

Flying Johan.

Efter dryga 4h 30 min på cykeln sa kroppen NO NO!! Hade precis innan snackat med Tobbe om att vika av och cykla närmsta vägen hemåt. Men blev övertalad att hänga på….det var ju bara ett litet berg till vi skulle över. BIG MISTAKE! Redan i början av backen blev jag avhängd. Musklerna krampade och jag hade inte en suck att hänga på. Slet som ett djur helt alena ute på vägen. Såg inte skymten av de andra. Så där var jag…..eller jag hade egentligen ingen aning om var jag var någonstans. Lite lätt förvirrad, helt tom på energi och kände mig lite lätt dum i huvudet. Tog fram mobilen och började spela in när jag cyklade där i min ensamhet. Tyckte synd om mig själv. Skulle jag ens hitta hem nu? Jag som har sämst lokalsinne. Men som en strimma ljus mötte Viktor och Petter upp mig…..i några minuter innan dom cyklade vidare igen. Cyklade och cyklade på helt ensliga vägar uppe i bergen. Inte en kotte, knappt en bergsget som rörde sig. Tyckte mig sedan se ett gäng cyklar och ett gäng killar sitta vid en kiosk, mitt i ingenstans……och jippi! Grabbarna! Lyckan av att se dom. Fick en läsk och vips så var energin tillbaka.

Lyckan över att få sitta på en väg och dricka läsk med grabbarna. Foto: Viktor

Lyckan över att få sitta på en väg och dricka läsk med grabbarna.
Foto: Viktor

Tog det sedan väldigt lugnt tillbaka till hotellet. Dagen pass innehöll det mesta: punktering, fetbonk, många höjdmeter, många svettdroppar, mycket mjölksyra, många svordomar, skratt, magiska vyer, dryga 6 timmar på cykeln och grymmaste sällskapet. GRYM DAG!!!!! På alla sätt och vis! Var rätt mör på kvällen. Men så värt det! IMG_0813Fredag: Vilken morgon! Långfrulle, skitsnack, chill vid poolen och en lugn start på dagen inför dagens träning. På schemat stod även idag ett längre distanspass med lite fartinslag. IMG_0700 2 IMG_0720 IMG_0703 Nu gick allt på autorutin. Samling kl 10 för att snacka lite innan vi drog iväg. Benen var inte pigga denna dagen. Seg som cola och det tog bra många mil innan dom vaknade till liv. Vips så var vi uppe i bergen igen. Så det var bara till att bita ihop och skita i att kroppen värkte. Jag och Jonas bestämde oss för att korta av rundan och tog en annan väg hem mot vad de andra skulle göra. Vi stannade till i Lindos och tog en kaffe innan vi cyklade vidare hemåt. Sen blev det poolhägn resten av dagen för min del. Rätt gött det också.

Påfyllning av vätska uppe i bergen

Påfyllning av vätska uppe i bergen

IMG_0862 IMG_0979 IMG_0709

Lördag: Sista träningsdagen. Buuuu!!! Idag var planen att vi skulle cykla Rhodos runt som är dryga 17,5 mil runt hela ön bilvägen. Ville njuta samtidigt som jag ville få in ett bra, sista träningspass. IMG_0882

Vi skulle börja cykla uppåt landet längs med kusten för att sedan vika över mot västra sidan och ner hela kustremsan och sedan tillbaka upp mot hotellet Mythos. Medvind till en början och jag tjuvåkte på rulle längst bak. Kände hur den ”lugna farten” byttes ut mot en högre växel. Det var bara att försöka hålla i. Hade ingen lust att tappa grabbarna idag. IMG_1004

Men vilken natur det bjöds på. Fantastisk!! Och framförallt så var det otroligt lugnt med trafiken. Och den lilla trafiken som fanns tutade mest för att sträcka ut armarna och heja. Precis som hemma i Sverige. NOT!!!! Micke fick punka så det blev ett litet stop efter vägen och se och lär för ”någon” i gruppen 🙂

Få se nu....hur gör man??

Få se nu….hur gör man??

IMG_0922

Är dom inte klara snart??

Är dom inte klara snart??

IMG_0992

Medvinden byttes ut till mot-och sidvind. Ljuvliga raksträckor byttes ut mot uppför och serpentinvägar. Solen gassade och flaskorna gick åt snabbt. Stannade till i någon by och köpte cola, juice och vatten. Efter påfyllning av energi blev det tydligen dags att börja trycka på rejält. Försökte ligga på rulle så gott det gick. Benen började skrika AJ….men vad tusan. Ville inte ge mig. Efter dryga 13 mil ropade jag till grabbarna och jag tänkte cykla lite lugnare hem dom sista 45 km. Fick sällskap av Gustav. Så vi passade på att ”njuta” av dom sista cykelmilen. 17,5 mil senare var dagens pass avklarat och Rhodos Runt var finito! Ännu en GRYM dag på cykeln! IMG_0989

Hur är då Rhodos anpassat för träningsläger på cykeln?? 

Svaret är: HELT JÄKLA GRYMT! Svårslaget! Fina vägar, grym natur, fantastiska berg, lugna bilister, trevliga människor och gästvänligheten var helt magnifik. Hotellet Mythos Beach Resort från Apollo var riktigt bra. Där bjöds det på fräscha rum, grym mat, 25m bassäng, närhet till havet, gym på hotellet och närhet att direkt komma ut på fina vägar på cykeln.

Sen kan jag inte klaga på mitt träningssällskap under veckan. Sju starka cykelkillar som verkligen har peppat mig. Allt cykelsnack under veckan med så mycket tips och råd från dessa gamla tävlingscyklister. Det är värt GULD!!!!!

Så tack gänget för en grym vecka!!!! Johan, Petter, Gustav, Tobbe, Viktor, Mikael och Jonas!!! Mycket skratt, sovlaki, mjölksyra, cola, cykelfix och träningstimmar.

Bjuder på några fler bilder längre ner från denna fantastiska vecka. Och Rhodos kommer jag garanterat att återvända till för att cykla.

Johan

Johan

Mikael

Mikael

Viktor

Viktor

Jonas

Jonas

Tobbe

Tobbe

Petter

Petter

Gustav

Gustav

 

 

 

Tobbe hoppar på cykeln uppför trapporna!

Tobbe hoppar på cykeln uppför trapporna!

IMG_0694 IMG_0696 IMG_0706 IMG_0735 IMG_0819 IMG_0821 IMG_0829 IMG_0868 IMG_0997 IMG_0714 IMG_0695 IMG_0731 IMG_0777

Johan Nyman i egen hög person!

Johan Nyman i egen hög person!

 

 

Dags att tagga träningsläger!

Long time!!!

Men det har varit lite väl mycket på alla fronter senaste månaderna. Men……..Lycka är när man kan springa utan att det smärtar i hamstrings. Hade problem med fästet på hamstrings en tid efter Dubai. Löpvilade i cirka 1,5 månad. Tränade knappt alls under den perioden i och för sig, då träningsmotivationen inte var på topp samt att den hemska influensan slog till med dunder och brak och jag låg med feber i drygt 2,5 vecka. Kroppen var trött och sliten. Den ville hellre ligga hemma i soffan och vila än att träna. Så fokus på att vila istället för att pressa kroppen till träning. Så soffan har varit använd riktigt mycket under första delen av detta året kan man säga. Nu börjar äntligen träningsmotivationen komma tillbaka.

img_8103

Och löpningen …….Jag kan springa utan det minsta smärta i baksidan. Så fantastiskt. Så har trappat upp löpningen lite försiktigt nu. Men fasiken vad man saknar att springa när man inte kan göra det. Det är som att det är något som saknas i ens liv. Ser fram emot att få börja köra tuffa intervaller igen.

Innan påsken hann jag få in fina lördagsträningar i bassängen tillsammans med klubbkompis Gustav. Ångestfyllda Vo2max pass. Överjävligt jobbigt och ångest deluxe innan det är dags att hoppa i bassängen. Men siffrorna går åt rätt håll. Har fått in bla 6x100m i zon5 två lördagar på raken där tiderna visat:

1,23, 1:23, 1:25, 1:24, 1: 27, 1:27 första lördagen. Veckan efter såg tiderna ut så här:

1:20, 1:21, 1:21, 1:22, 1:22, 1:24

Detta är en klar förbättring för mig på simningen.

img_8061img_8144 IMG_8583

Har även simmat en del sena måndagspass med klubben då vi haft Gabriella Fagundez som tränare på sidan. Alltid bra att få lite feedback och någon som håller koll på en hur man simmar.

IMG_8801

Påsken spenderades hemma i Härjedalen. Fick en ynka dag med sol och fint väder. Lyckan var att jag den dagen tog längdskidorna och åkte upp på Särvfjället. Svårslagen dag om ni frågar mig! Ensam på fjället. Fick in minst ett pass längdskidor varje dag och sedan lite löpning på det. Däremellan blev det kokkaffe, kolbulle och slappande i soffan. Så påsken var riktigt superb!!! Men nu har skidorna åkt in på viloläge tills nästa skidsäsong IMG_8726 IMG_9005 IMG_9022

Väl tillbaka i Stockholm efter påsken blev det dags för linjecykelpremiär och första passet med min nya Canyon Aeroad. Den gick som en KUNG! Blev ett pass ute på Lidingö där jag mötte upp Chrille, Olle och Philip för att cykla några varv på Elfviksrundan. Sopade och fina vägar. Man tackar!!! Andra passet med *kungen” blev ute på Ekerö. Kallt som f….n var det! Hade sällskap av Johan detta passet och vårsolen lyste med sin frånvaro. Blev även en liten blåsig runda till Adelsö nu i veckan. Eftersom jag tydligen inte kommer ihåg hur det är vara ute och cykla i vind och i flera timmar blev det en liten lätt bonk. IMG_9233 IMG_9242 IMG_9262 IMG_9465 FullSizeRender

På agendan framöver ska jag köra Halvvättern i juni tillsammans med Team Stadium. I veckan var det dags för Kaknäsintervaller. Cykla!! Svårt att hitta något som är roligare än det alltså. Och om dryga veckan, närmare bestämt nästa söndag 24/4 är det dags för årets första träningsläger. Fokus är cykel och platsen är Rhodos tillsammans med sju starka grabbar. Ska försöka hänga på dom några minuter ialla fall 🙂 Det ska ialla fall bli jäkligt gött att få cykla i varmare klimat och intressant att se vad Rhodos bjuder på för cykling. Mellan 23-26 timmar cykel på agendan och däremellan lite sim och löp också!

Träningsplanen inför Rhodos!

Cykelplanen inför Rhodos!

IMG_0049

Team Stadium och första träningen tillsammans!

IMG_0142

I övrigt går jag min massageutbildning varannan helg ( 9-17 ) sam även halva fredagar vissa veckor. Så man är lite lätt sliten på måndagarna ibland när man inte fått in helgvilan och det blir tyvärr inte mycket träning dessa helger då kroppen och knoppen är lite väl sliten när jag kommer hem. Oftast kör vi praktiskt på eftermiddagen vilket innebär att man får en hel del massage och blir som en mosig potatis när man går därifrån. Hade även teoritenta förra veckan. Plugga!!?? Nästan så jag hade glömt bort hur man gjorde. Men det är ialla fall riktigt roligt och ser fram mot att börja jobba med massagen framöver.

På jobbfronten har jag haft föreläsningar, företagsevent ute på Lidingö tillsammans med sköna gänget på ABG Sundal Collier, ökat upp och kör ett pass till på Skanska varje vecka ( kör nu tre stycken pass där/vecka ), börjat köra lunchspinning och core på Actic Elite varje onsdag, tränat en gäng fotbollstjejer varje onsdagkväll i några veckor, sprungit intervaller på Stadion med Nordea och dundrat in med fantastiska backpass med ett härligt gäng, startat varje tisdagsmorgon på TV4 med att köra muskelpass med morgonpigga gänget.

IMG_9292 IMG_8476 img_7599 img_7825 img_7962 img_7923IMG_9917 IMG_9634 IMG_9727 IMG_0152

Och nu är det äntligen fredag! Dags att tagga till för helgen. Den kommer bjuda på cykel, cykel, cykel, sim och löp. Häng med sköna människor och börja fixa lite inför träningslägret nästa helg.

Och by the way!!! Mitt godisvad med polare Tobbe är slut. Han kunde inte hålla sig efter ca 4,5 månad utan godis. Så GRATTIS Tobbe som nu ska springa 105,5 varv på Stadion – en härlig mara! Och GRATTIS till mig som vann!! Promenadseger! Ser fram mot att räkna alla varv och vara en god supporter!!!

Puss

IMG_8541