BEATRICE AMUNDSSON

Igår tog vi det väldigt lugnt. Slappade och umgicks. Alla hade små krämpor här och där. Det blev mycket snack om tävlingen. Reflektioner och alla ville dela med sig av sina intryck. Vi höll oss uppe vid lägenheten hela dagen och fick besök av Tobbe, Martin R, Per och Anders som alla hade tävlat. Alla hade sin syn och sina intryck från tävlingsdagen.

Det de flesta kommer ihåg mest är den otäcka cykelkraschen där en kille i 30 års åldern omkom då han körde rakt in i en bergsvägg. Han bodde på samma hotell som Martin. Alla vi passerade olyckan. Vissa av grabbarna passerade alldeles precis efter olyckan hade skett och de berättade att de hade svårt att släppa bilden av olyckan i huvudet. De såg bilder som var hemska. När jag passerade olyckan hade ambulansen kommit så jag såg lyckligtvis inte så mycket. Men man får verkligen en tankeställare.

Tobbe och jag har tydligen krockat med varandra i vattnet på simningen. Jag menar ….det är ju bara 2800 personer i vattnet samtidigt så det gäller ju att krocka med någon man känner De flesta upplevde simningen som mer eller mindre kaotisk. Ingen verkade ha riktig koll på hur banan och bojarna låg. Vissa kräktes i vattnet, andra svalde alldeles för mycket saltvattet och simmade alldeles för långt. Men om man jämför simningen med Kalmar så var det här ett tufft….!!!!

Cykelbanan är ju i en klass för sig. Hemma i Sverige är det lite svårt att hitta backar som dessa att träna i. Där njuter man ( oftast ) av fina landsvägar, raksträckor och en och annan motvind. Jag känner verkligen att jag är en erfarenhet rikare vad gäller cykelvägar. Det gäller att ha kontroll både på sig själv och på sin cykel, samt att under tävling är det 2800 andra som är ute på banan samtidigt. Jag cyklade förbi en hel del i uppförsbackarna som sedan kom förbi mig med en ruskig fart i nedförsbackarna……svoooosch sa det! Tyvärr var det mulet väder uppe i bergen så utsikten var inte så bra. Jag hade ju nästan räknat med att få se den ljuva utsiken uppe på toppen. Men tji fick jag!

Jag träffade ialla fall på många svenskar på cyklingen som jag snackade en del med. Alltid lika trevligt. En sak som jag la märke till var att nästan alla tjejer körde på tempocyklar. Jag valde ju att köra min linjecykel – vilket jag tror var ett rätt bra val. Jag cyklade om många många tjejer efter vägen och alla körde på tempocyklar. Och jag såg till och med att jag fick 6.e bästa tid av tjejerna i min grupp.

Löpningen upplevdes av alla som tuff. Efter en lätt ljummen och nästan kylig cykling kom hettan nere vid stranden. Det verkligen kokade efter banan. Det bjöds på vatten. sportdryck, bananer och kex. Toaletter fanns det inte överdrivet många av. Lite varstans stod det folk och kissade. Alex fick sig ett roligt ögonblick! Precis där han stod kommer en kille och bara drar av sig kläderna och sätter sig ner och bajsar vid ett träd ( helt normalt beteende ) för att sedan dra på sig kläderna och springa vidare ( detta finns dokumenterat på bild ).

Och sen måste jag säga att jag är grymt imponerad av killen som cyklade på en Vélo bleu på den 180 km långa och bergiga cykelbanan. Vilken bedrift!

Idag har jag bara softat. Känner att jag är tillbaka på banan igen efter kollapsen. Alex berättade att jag tydligen har legat och pratat om samma saker om och om och om igen nere i sjukhustältet. Det har jag inte ett endaste minne av.

Imorse fick vi sjunga upp eftersom Rickard fyller år dagen till ära. Eftersom det börjar ta slut i kylskåpet bjöds det på det som fanns kvar: gel, yoghurt, öl och ägg! Lyxfrulle!!

Nu är det dags att packa ner både cykel och grejer. Imorgon bär det av hem till Stockholm. Sen är det dags att packa igen för på fredag åker vi till Motala. På lördag går SM i Långdistans på triathlon. Då är det min tur att agera hejarklack när Alex ska ställa sig på startlinjen. Det ska bli riktigt kul att se. Många bekanta namn som står på startlinjen då.

Ha det gott! Vi hörs när jag är åter i Stockholm igen.