Skotest med New Balance

Imorse mötte jag upp ett glatt gäng löpare ute på Djurgården. Det var dags att testa Trailskor från New Balance!

Det fanns tre olika modeller att springa i. Jag fick dessa snyggingar på mina fossingar! Otroligt sköna!

IMG_7375.JPG

Vår löparguide för morgonen var Fredrik Ölmqvist! Så vid 8-tiden när alla hade fått ett par trailskor på fötterna sprang vi iväg på Djurgården. Och vilken morgon. Strålande sol, frisk luft och ett härligt gång löpare.

IMG_7376.JPG

IMG_7379.JPG
Vi sprang in i skogen och upp på kullar. Måste säga att det finns helt okej traillöpning ute på Djurgården. Jag tränade en hel del där i somras med Björn inför Ångaloppet.

Vi sprang och stannade till för att prata lite om skorna under vägen. De var otroligt sköna och satt verkligen som en smäck på foten.

Efter en dryg timme ute i den sköna morgonluften i skogarna på Djurgården var vi tillbaka vid vår utgångsplats.

IMG_7380.JPG

IMG_7382.JPG

IMG_7385.JPG

IMG_7398.JPG

Nu väntade en smarrig frukost inne på Helin Voltaire. Samtidigt pratade killarna från New Balance lite bakgrundshistoria om företaget och om skorna. En riktigt bra morgon!
Och med i bagaget hem fick mina nya trailskor från New Balance följa. Helt klart en ny favorit bland mina trailskor!

Tack för en trevlig morgon!

IMG_7397.JPG

IMG_7394.JPG

IMG_7396.JPG

Spring, spring, spring

IMG_7360Jag känner mig som en vinnare just nu!!! Rätt skön känsla faktiskt!

Att efter 50 dagar utan ett endaste löppass (förutom några prova-på-steg för att kolla status vilket inte har blivit mer än 10 meter innan smärtan tog vid ) kunna springa helt smärtfritt och skadefritt – den känslan alltså! Jag känner hur mungiporna nästan går upp till öronen på mig. Receptet har kort och gott varit att vila från löpningen. Det har varit otroligt jobbigt -framförallt eftersom hela min umgängeskrets och hela mitt nyhetsflöde överhopas med löparbilder och löpartider.

Men nu är jag både skadefri och äntligen förkylningsfri och nu har operation uppbyggnad påbörjats! Så jäkla skönt är det att få vara igång igen. Jag mår absolut inte bra om jag inte får träna eller aktivera kroppen. Jag går liksom ner mig helt och hållet. Allt blir en enda ond cirkel. Jag äter sämre, äter betydligt mer godis och skit  – tröstäter och tycker synd om mig själv helt enkelt. Och förra veckans dunderförkylning var ingen lek. Började undra om jag nästan hade fått en sväng av mancold i förra veckan :)

Angående helgens Lidingölopp

Efter helgens Lidingölopp hade jag och Emma och snack i söndags. Ju mer vi pratade om helgens tävling och hur allt hanterades ju mer upprörda blev vi. Det var så mycket som var konstigt. Vi kom på fler och fler saker som måste förbättras. Något som vi kom på som var lite märkligt var att funktionären som kom och skulle ”hjälpa oss” tog med sig de två tävlande killarnas nummerlappar när han försvann ( och för övrigt lämnade allt ansvar på mig och Emma ). De två killarna en kille från Kenya och en från Eritrea kunde inte mycket engelska och de var så ”borta och utmattade” att de knappt kunde säga ett ord.

Det kanske hade varit bra om dom hade fått ha på sig sina nummerlappar tills dom kom till sjukvårdstältet. En säkerhet. Namn och startnummer kan ju vara bra för sjukvårdspersonalen att ha när de kommer in för att få hjälp samt även för mig och Emma som nu helt plötsligt fick ta allt ansvar för killarna. På baksidan av nummerlappen skall man alltid skriva upp anhörigas namn och nummer också. En säkerhetsåtgärd ifall något händer.

Så en fråga är: Varför skulle ”funktionären” ta nummerlapparna när han sedan inte stannar kvar? Och en sak till som vi kom på var att när man sedan skall hämta ut sina kläder efter loppet behöver man även sin nummerlapp för att kunna få ut dessa. Det är ditt kvitto.

Jag har en lista med frågor och synpunkter som jag kommer framföra till Lidingöloppet. Det behövs bra säkerhet på tävlingarna. En bra åtgärdsplan för hur saker och ting skall hanteras!

Ny vecka

Nog om Lidingöloppet. Nu har veckan dragit igång. Igår var det full fart – som alltid på måndagar. Det blev jobb både i gymmet och utomhus uppe på Stadion igår. Och vilket fantastiskt väder Stockholm bjöd på. Strålande sol och lite lätt kylig luft. Perfekt löparväder – enligt mitt tyckte. Själv blev det ingen löpning igår. Däremot ett trainerpass och ett simpass. Har inte simmat på nästan två veckor och jag kan lova att det kändes. Herregud! Det kändes som att jag knappt tog mig framåt. Tillbaka på ruta ett igen.

Idag är det löpning på schemat. Skall iväg på ett löparevent nu på morgonkvisten. Testa skor, springa lite lätt och äta frulle med ett gäng sköna träningsmänniskor. Ikväll däremot – då vankas det intervaller på stadion! Jag längtar med skräckblandad förtjusning just nu! Jag kommer ligga ljusår efter gänget – men det får vara så idag. Nu är det mest bara skönt att få komma igång och börja jobba fram lite fart under fötterna. Spring, spring, spring!!!

Tjing!

IMG_7374.JPG

IMG_7364.JPG

IMG_7362.JPG

 

Lidingöloppet – ris och ros!

bild 150-års firande Lidingöloppet bjöd upp till strålande sol och något blåsiga förhållanden igår.  Jag mötte traditionsenligt upp mina vänner Emma och Petter från Östersund som var här. Petter skulle springa medans jag och Emma skulle agera support.

Väl ute på Lidingö möttes vi av otroligt mycket folk. Hela planen såg ut som ett enda stort festivalområde med löpare. Härligt! Kände att det var lite smått kyligt när man stod stilla så jag och Emma smet iväg och köpte oss varsitt pannband och ett par vantar. Vägrade frysa!

Träffade på många bekanta och det blev mycket prat och skratt samtidigt som man kunde känna nervositeten i luften. Vi hängde med Petter bort till starten  och såg när första start gick kl 12.30. bild 4

Sedan gick vi tillbaka mot Lidingövallen. Stannade till och hejade. Emma fick både pompom och flagga. En riktig supporter helt enkelt! Hann trycka i oss varsin hamburgare ( man blir hungrig som supporter ) och hade sedan planen att ta oss till Karins backe. Där stod vi även förra och hejade. Vid Karins backe har löparna inte alltför långt till målet.

Emma som är gravid med pompom och flaggan i högsta hugg. Kommer inte Petter snart??

Emma som är gravid med pompom och flaggan i högsta hugg. Kommer inte Petter snart??


bild 3

bild 3

Förra året när vi stod där fick vi vara med om det mesta. Löpare som i stort sett spurtade uppför backen och andra som gick. Några var helt slut och vi fick hjälpa till med både vätska och något ätbart för att de skulle kunna ta sig vidare. En av killarna som vi fick ta hand om var verkligen helt borta. Det var nästan läskigt att se.

Vi traskade motströms banan och var på väg till Karins backe. På vår väg mot backen mötte vi de första löparna som var på väg mot målet.

bild 4Hann även träffa på Mia som jag brukar köra löpgrupper med via Urban/tribes Sats. Hann prata en kortis innan vi fortsatte vår väg mot backen. Men vi kom aldrig så långt som till Karins backe igår. Ca 1,5 km från målet i en mindre uppförsbacke ( om man jämför med de övriga tuffa backarna ) ser vi en löpare som står på sidan och är helt borta. Han kan knappt stå utan håller på att trilla bakåt ner i slänten. Han hade noll koll. Så jag och Emma springer fort som tusan fram för att hjälpa killen som visar sig komma från Kenya.

Han är nästan helt okontaktbar. Vi fick fram vätska som vi hade med oss och försökte ge killen det. Kom på att Mia stod lite längre upp i backen så jag började ropa på henne att komma ner. Mia kom ner på direkten och började hjälpa oss. Killen är väldigt okontaktbar. Han får fram att han inte kan ta sig framåt. Vi gav honom lite energi och började fundera på vad vi skulle göra. Emma är sjuksköterska så hon fick stanna kvar medans jag fick låna Mias cykel för att cykla iväg för att hämta hjälp från någon funktionär eller sjukvårdare.

Träffade på en tjej som gav mig ett nummer för att ringa sjukvårdsassistans/ambulans. Ringde upp och i andra änden svarar en kille. Jag började berätta vad som har hänt och att vi måste få hjälp med en kille NU!  Får till svar: Kan jag ringa upp dig om en stund? MEN HALLÅ!!!! Vad fan är det för svar när man ringer till ett akutnummer och vill få hjälp. Killen la på luren. Jag vet inte om jag var mest chockad eller förbannad just nu över hur det hela hanterades? ILLA är svaret ialla fall!

Hoppade upp på cykeln igen och fick till slut tag på en funktionär som fick låna cykeln och  cykla tillbaka till Emma, Mia och Kenyanen. Jag fick ta fram löparsteget och springa tillbaka . Väl framme möts jag av att ännu en kille står med tjejerna och är helt borta. Han var bland top 40-50 i tävlingsfältet. Båda killarna frös och vi gav dom den energi och vätska vi hade kvar. Lånade ut jackan, pannbandet och vantarna till killarna som stod/satt och huttrade. Dom hade inte mycket energi.bild 2 kopia bild 1 kopia

Tiden gick och ingen hjälp syntes. Funktionären hade ingen vidare koll på var eller vad vi skulle göra. Eftersom en av killarna var värre därann så behövde vi ett fordon som kunde skjutsa honom till målområdet. Efter en stund kom två killar till och började kolla av läget med killarna som var från Kenya och Eritrea. De lyckades få tag på en fyrhjuling som skulle komma och assistera. Men det tog inte många minuter innan dom fick samtal om att fyrhjulingen behövdes på annat håll. Killarna gick iväg, funktionären försvann och kvar var jag och Emma och två utslagna löpare. Det hade nu gått säkert ca 35-40 minuter sedan vi träffade på den första löpren i skogen.

bild 3 kopia bild 4 kopia

Dom frös, var helt tomma på energi och vi hade inte mycket mer med oss. Det var bara att inse. Dessa killar hade inte en chans att ta sig tillbaka till målområdet själva. Funktionärerna hade försvunnit. Ambulanskillen hade slängt på luren i örat på mig och ingen fyrhjuling i sikte. Så jag och Emma fick helt enkelt med myrsteg gå tillbaka 1,5 km i terräng, armkrok med varsin kille som var klädda i våra kläder. Kan säga att det var en lite lätt vinglig tur som inte gick fort.

Vi stannade till efter vägen ( ca inte så långt från målet ) hos röda korset som gav killarna vätska och dextrosol. Sedan fortsatte vi vår promenad i snigelfart med killarna.

Vid målområdet mötte vi upp en av killarnas bekanta. De fick nu ta hand om honom medans jag och Emma tog hand om den andra killen och försökte ta oss ner till sjukvårdstältet. Väl framme vid målområdet kom Petter och mötte upp oss. Han hade gått i mål på en strålande medaljtid! Han och Emma fick springa iväg för att försöka hämta upp Kenyanens klädpåse. Jag tog med mig Kenyanen till sjukvårdstältet. Där fick han lägga sig ner på en brists. Han var fortfarande nedfrusen. Fick  på sig filtar och fick sedan hjälp av en sköterska och en läkare.

Det hade nu kanske gått säkert minst 75 minuter sedan vi träffade på honom i skogen. Hans blodtryck visade på 90/60. Han fick dropp och ännu mera filtar på sig. Men han var nu i trygga händer. Läkaren och sköterskan tackade oss för att vi hade tagit hand om honom. Så jag, Emma och Petter lämnade honom där i läkarens trygga händer.

Men vilken dag!! Det blev inte så mycket hejande ute i spåret! Emma och jag fick agera en hjälpande hand istället. Det jag är mest förvånad över är hur det hela hanterades.

Frågor som dyker upp:

* Varför står det ingen ute i spåret och håller koll mot slutet av banan? Det är där de är som tröttast. Det är andra året i rad som jag och Emma får jobba ute på banan med att hjälpa löpare. De som står utplacerade står på helt fel ställen. Det är inte uppe på toppen av backarna som det behövs. Löparna tar sig ju knappt upp för backarna. Det är i backarna som löparna behöver hjälp.

* Hur kan man som ambulans/sjukvårdspersonal lägga på luren och säga att man ska ringa tillbaka om en stund? Det är för mig helt ofattbart!!! Tror ni killen ringde tillbaka? NEEEJ!! Vilket är ännu värre. Jag hann ju knappt ens förklara vad som hade hänt med vår kille. Hur får det hända??  Han visste ju inte ens om vad statusen var på vår kille.

* Funktionärerna – Den vi träffade på hade noll koll. Inget nummer vi kunde ringa. Han hade ingen koll på hur han skulle hantera situationen. Kanske kan vara bra att funktionärerna lägger in ett ”sjukvårdsnummer” i sin telefon när man ska arbeta ute på tävlingsbanan. Kanske även att de har extra energi och vätska med sig.

* På vår väg tillbaka med killarna mötte vi två tjejer i publiken som stod och hjälpte en tredje kille som var helt borta. Han stod framåtlutad mot ett träd och hade ingen kroppskontroll för fem öre. Tjejerna visste inte heller vad de skulle göra, vem man skulle ringa mm.

* Med tanke på att det händer något i stort sett varje tävling ( hjärtproblem, folk som avlider, skador, mm ) så måste vi börja ta det mer på allvar. Det är människors liv det handlar om. Det kanske inte ser så allvarligt ut vid första stund. Men tro mig…..det kan vara riktigt illa. Vi måste ta det på allvar!

* Då jag tävlar en hel del själv vet jag vikten av att känna att någon tar hand om en om något händer. Man är inte världens smartaste människa när man tävlar. Hög på endorfiner, tävlingsinriktad, fokuserad och man fattar kanske inte de bästa besluten just då.  Man har ingen koll på sig själv. Då vill jag kunna känna att jag är i trygga händer om något händer.

Vår käre Kenyan som vi tog hand om låg 3.a när jag kollade upp hans placering efter Aborrebacke. Han hade medaljchans. Istället blev det en eftermiddag med Emma och Bea istället. Påpälsad med våra kläder och sedan en myrstegspromenad till målet.

Vill avsluta med att ge ”Dagens ros” till mig och Emma för gårdagens jobb ute på Lidingöbanan. 

”Dagens Ris” vill jag egentligen ge till ett gäng – men först och främst till killen på sjukvårdsnumret som slängde på luren i örat på mig och sa att han skulle ringa tillbaka, vilket han inte gjorde. Så får det faaaan inte gå till! 

Och grattis till alla grymma löpare får otroligt fina tider ute i löparspåret. Tyvärr hann jag inte heja och fota så mycket igår som jag brukar. Och nästa tävling jag ska iväg på tänkte jag själv vara med på tävlingsbanan!

Tack för mig!

/Bea

bild 5

 

 

Fredagsfeeling

Äntligen fredag! Inledde med sovmorgon och en gofrulle. Härligt kan tyckas så här på en fredag. Meeeeen……den där förkylning vägrar släppa. Den vill inte ge sig. Jag är nu inne på dag nummer 6 i tv-soffan här hemma. Har kollat på varenda serie som går. Sover lite, äter lite, kollar ännu mera på tv. Ja lite så har det sett ut den här veckan. Otroligt tråkigt.

Fick en ljusning i onsdags när jag kände mig piggare för att sedan vakna upp och må ännu sämre igår torsdag. Hurra liksom! Är det tacken för att man ligger hemma och tar det lugnt varje dag? Tydligen! Kroppen vill tydligen inte att jag ska träna och aktivera mig just nu. Och jag har inget annat väl än att göra som kroppen säger. VILA!! SOVA!! ÄTA!!

Försöker lite lätt att ignonera alla mail som kommer. Försöker släppa jobbet för en stund. Inte stressa upp mig i onödan. Det är det minsta kroppen behöver just nu – stress! Vila, bra mat och ännu mera vila är receptet!

Men jag längtar sååååå mycket efter att få träna. Att få röra kroppen. Inser att det kommer bli en tuff väg tillbaka första veckorna. Dels i att komma tillbaka i träningen och sedan att börja springa igen. Tur i förkylningsoturen är att min höft får ännu mer vila! Vilket den kanske behöver för att jag ska kunna gå på ordentligt med löpningen sedan.

Just nu är jag på nivån att jag får maxpuls av att gå ut med soporna. Woohoo! Kan egentligen inte annat än skratta åt eländet. Vilket år. Vilken säsong! Men nu är det bara till att blicka framåt. Nästa år kommer jag tillbaka starkare än någonsin. Var så säkra.

Imorgon är det dags för Lidingöloppet. Jag räknar med att åka ut och kika och heja på alla duktiga löpare. Är man inte med och tävlar tycker jag absolut att man ska ta sig ut till Lidingö och heja fram dom grymma löparna i spåret.

Dags att återgå till soffläge! Det är fredagsfeeling på hög nivå just nu! Fram med fredagsmyset – chips, cola, godis, salta pinnar och glass! Och inte att förglömma…… fredagsmiddagen – tacos!

Tjing!

IMG_7270.JPG

IMG_7283.JPG

 

Vill simma, vill springa, vill cykla! Vill, vill, vill!!!

Vill simma, vill springa, vill cykla! Vill, vill, vill!!!

Vill du bli en bättre skidåkare?

Fantastiskt grymma skidåkar- och skidskyttetjejen Anna-Karin Strömstedt har precis lagt sin elitsatsande karriär på hyllan. Nu startar hon upp företaget xclife by Anna-Karin Strömstedt. 

”xclife erbjuder ett helhetskoncept för dig som vill utveckla din längdskidåkning”

Det spelar ingen roll om du är nybörjare eller redan är en duktig skidåkare. Du erbjuds att göra tester, har gemensamma träningar, får individuella träningsupplägg och får även kostrådgivning. Träningen sker i olika träningsgrupper beroende på vilken nivå du ligger på. Det finns något för alla.

I Anna-Karins team finns även skidåkartjejen Anna Haag, Johanna Edin och jag.

Den första och andra oktober drar träningen igång och Anna-Karin bjuder in till två öppna träningar. Samling vid Klocktornet, Stockholms stadion. Ta gärna med ett par stavar, helst lite kortare än du är van att ha på vintern.

För mer information om xclife, gå in på www.xclife.se eller gå med i Facebookgruppen xclife by Anna-Karin Strömstedt!

IMG_7263

 

Imorse vaknade jag av att hela mitt nyhetsflöde på diverse sociala medier var fullt med snöiga bilder. Vintern är tydligen på intågande. Vem vet – Det kanske blir dags att leta fram längdskidorna snabbare än vad man tror? Ialla fall uppe i norr. Här i Stockholm bjuds det istället på 5 grader och duggregn. Men det är snabba vändningar nu. Ihelgen som var gick man i sommarkläder. Hoppas på bättre väder till helgen när det bjuds upp till fest ute på Lidingö när Lidingöloppet arrangeras.

Så här såg det ut hemma i min hemby Hede i Härjedalen på morgonkvisten.

Så här såg det ut hemma i min hemby Hede i Härjedalen på morgonkvisten.

 

Försvinn! Och dags att blicka framåt!

Regnet öser ner och hösten är här på riktigt. Rätt skönt kan jag tycka. Jag gillar hösten. Det behöver kanske inte regna varje dag men lite höstrusk skadar inte. Träningsveckan inleds med vilodag då en rejäl förkylning har intagit min kropp.

Det började så fint med att rösten försvann under helgen och nu har förkylningen rotat sig i kroppen. Dock är rösten bättre idag men är snorig. Så det blir en hemmadag i soffan under täcket. Sova, äta och kanske sova lite till. Det vill säga att dagens tema blir att vila kroppen.

Det börjar bli dags att blicka framåt mot tävlingssäsongen 2015. Jag vill bara lägga den här skitsäsongen bakom mig. Kan inte ha haft ett sämre år. Det började med dubbla tandinflammationer och penicillinkurer, dunderförkylningar och ögoninflammation under hela maj. Kroppen hade svårt att hitta tillbaka till någon bra form. Tappade både tränings- och tävlingslusten. Avslutade sedan med att stuka foten på tävling och fick en överbelastad höft vilket resulterade i att det inte blev ett ynkaste litet löpsteg på 40 dagar. Och nu när jag äntligen har börjat springa igen lite smått så kommer dunderförkylningen och intar min stackars kropp.

Men nu är det bara till att blicka framåt. Nya tag! Jag börjar med att kurera mig i soffan ett par dagar för att sedan starta upp träningen igen. Sitter och kikar på vilka tävlingar det blir nästa säsong. Det jag vet just nu är ialla fall att 2015 kommer inledas med skidtävlingar. Operation att kunna starta så långt fram som möjligt på Vasaloppet ska anammas. Mitt mål att köra Vasaloppet på 5.30 ska jag fixa! Punkt slut! Såg att snön har börjat falla i mina hemtrakter under morgonen. Så det får kanske bli en liten trip hemöver snart, om vädret fortsätter med snöande där uppe.

Efter en vintersäsong på skidor brukar det vara bra att starta upp med några löpartävlingar för att få upp farten. Därefter börjar triathlonsäsongen och pågår fram till hösten kommer. Då brukar det vara härligt att få avsluta med några löptävlingar.

Så nu känns det skönt att jag kan ägna dagen åt att planera och sätta mål inför min tävlingssäsong 2015 och hur träningen skall läggas upp på bästa sätt – i lugn och ro i soffan, under täcket, med en liten powernap emellanåt.

Ha det gött i måndagsrusket! Själv ska jag börja med att köra en liten sovtimme.

Cervélon och jag! Vi gillar varandra.

Cervélon och jag! Vi gillar varandra.

Run run run!!

Run run run!!

Räknar med att få in många mil på skidorna innan Vasaloppet 2015

Räknar med att få in många mil på skidorna innan Vasaloppet 2015

Simma! Fantastikt härligt. Här på ett simpass hemma i Hede i somras i Ljusnan.

Simma! Fantastiskt härligt. Här på ett simpass hemma i Hede i somras i Ljusnan.

 

 

KM för TT i 30,2km cykel + 5 km löp

IMG_7203Idag har det varit KM för TT-gänget! 30,2 km cykel och 5 km löpning. Kan inte annat än säga att det var ett starkt gäng som stod på startlinjen ute vid Angarn vid 8.30-tiden imorse. Efter en något gråmulen morgon kom solen fram lagom till löpningen skulle köra igång. Och vilka tider! Ruskigt snabba killar och tjejer! Stort Grattis till Pär Johansson som vann herrarnas totala på tiden 1:00:35 och till Cecilia Ohlsén Börjesson som vann damernas totala på tiden 1:09:32!

Är man inte själv med och tävlar får man agera fotograf. Så här kommer ett bra gäng med bilder från dagens race. Kämpaglöd, svettdroppar, fightface och glada leenden med ett gäng sköna träningspolare! Tror jag har fått med alla som var med och tävlade på  actionbild!

IMG_6977
IMG_6981
IMG_6985 IMG_6989 IMG_6995 IMG_6996 IMG_6997 IMG_7001

IMG_7028 IMG_7029 IMG_7030 IMG_7032 IMG_7033 IMG_7034 IMG_7026 IMG_7035 IMG_7036 IMG_7037 IMG_7038 IMG_7039 IMG_7040 IMG_7041 IMG_7042 IMG_7043 IMG_7044 IMG_7045 IMG_7046 IMG_7047IMG_7049
IMG_7051
IMG_7053IMG_7058IMG_7059IMG_7060IMG_7064IMG_7069IMG_7070IMG_7074IMG_7075IMG_7076IMG_7083IMG_7084IMG_7087IMG_7090IMG_7092IMG_7094
IMG_7098IMG_7099IMG_7102IMG_7104IMG_7106IMG_7108IMG_7109IMG_7112IMG_7114IMG_7116IMG_7117IMG_7118IMG_7119IMG_7122IMG_7123

IMG_7125 IMG_7127 IMG_7129 IMG_7131

IMG_7132 IMG_7135 IMG_7137 IMG_7138 IMG_7141 IMG_7143 IMG_7146 IMG_7149
IMG_7153


IMG_7155 IMG_7159 IMG_7162 IMG_7164 IMG_7168
IMG_7171 IMG_7175 IMG_7180 IMG_7181 IMG_7185 IMG_7188 IMG_7192 IMG_7193 IMG_7196

IMG_7095