BEATRICE AMUNDSSON

Vilken tävling – NORSEMAN XTREME TRIATHLON!! Man kan kalla det en tävling utöver det vanliga med endast 232 startande.

Vi kom i säng rätt sent på fredagen. Det var nervositet i luften. Ingen av oss kunde sova. Vi låg och snackade, pratade om tävlingen, Alex var uppe flera gånger och kollade till grejerna, vi spelade wordfeud, skrattade och samtidigt var vi medvetna om att vi behövde sova. Klockan stod på uppstigninstid kl 01:30. Utanför fönstret mullrade åskan och blixtarna sken upp rummet. Jag tror att vi sov ungefär en timme den natten. Galet! När klockan ringde var det fullt ös i stugan. Fixa gröt, kaffe och allt annat smått och gott. Klockan 02: 20 satt vi i bilen på väg till starten – jag. Alex, Danne och Mattias. Jag vet inte vem som var mest nervös – jag eller Alex? Jag sprang ialla fall på toa flest gånger.

Vid växlingsområdet var det full fart när vi kom fram. Regnet duggade ner och det var kolsvart ute. Färjan som de tävlande skulle hoppa på kom in mot land. Alex fixade iordning sina grejer i växlingsområdet tillsammans med Mattias som skulle agera 1:a supportledare. Jag hade nog inte fixat det. Jag var alldeles för nervös och pirrig. Stämningen runt tävlingsområdet var tyst, Man kände spänningen i luften. Efter att Alex hade fixat iordning med cykelgrejerna nere vid T1 kom han och vi fick ge han ett sista lycka till innan han hoppade på färjan som skulle ta de tävlande rakt ut i den kolsvarta fjorden i mörkret. Tempen i vattnet låg runt 17 grader. Det var en speciell  stämning när de tävlande åkte iväg med färjan. Jag fick rysningar. I väntan på att starten skulle gå klockan 05:00 smet jag och grabbarna in på hotellet och tryckte i oss en rejäl hotellfrulle. Helt ovetandes om vad som hände där ute i fjorden.

Vi stod med spänning och väntade in Alex från simningen. Det sista han sa till mig innan han hoppade på båten var att T1 skulle gå jäkligt fort! Vi spanade i vattnet. När skulle vi se hans kastande högerarm? När när när??? Där…där är den skrek vi. Tjo hoo!! Som nummer 20!! Han var snabbt uppe ur vattnet och gjorde en sån grym T1-växling! Jag kände mig så glad och stolt! Phuu….ett moment avklarat. Nu väntade 18 mil på cykeln. Regnet duggade fortfarande ner när han cyklade iväg. Jag och grabbarna skulle nu skynda hem och städa ur stugan ( som låg ca 40 km från starten ). Det var gott om tid tyckte vi. Tjena mittbena. Precis när vi kom ner till stora vägen och skulle lämna nyckeln svischar Alex förbi på cykeln!! Äääälskling skriker jag rakt ut. Något paff över att han redan var där. Shit nu blev det fart i galoscherna för oss i supporterteamet.

Vi körde fram några kilometer, stannade och hejade, gav honom påfyllning i form av lite macka och buljong. Sen höll vi på så i 180 km. Körde någon kilometer i bilen, stannade till, hejade, gav honom mat, dryck, bytte kläder, hejade lite till. Vädret under cyklingen var inte direkt det ultimata. Till en början duggade regnet ner, sedan kom solen, sedan kom vinden, sedan kom dimman, sedan kom haglet, sedan kom vinden tillbaka, sedan dök regnet upp igen. Temperaturen växlade friskt. 11 grader var det som kallast och vips så växlade vädret till varmare grader och tempen visade upp mot 23 grader. Vi gjorde allt för att serva och supporta Alex på bästa sätt. Det var tunga, långa backar, motvindscykling på raksträckor, in i dimman cykling där man knappt såg två meter fram. Vi stannade till på en mack för att fylla på i skafferiet. Bullar, chips, godis…..toabesök för min del. Det var en av de få gångerna som jag fick lyxa till det med att gå på en riktig toalett under dagen.

Alex kämpade på så starkt på banan. Men backarna var tunga och långa. Humöret började tryta. Vi hejade och peppade hela tiden. Gav honom nya kläder efter regnet, mera varm buljong, bullar, godis. Vi hade fullt upp i bilen. När det väl kom ett parti med nedförskörning såg vi vår chans till att hinna fika lite i bilen. Vi hann få i oss kaffe, macka, bullar och kakor. Behövligt! Men i bilen var humöret på topp. Vi hade grymt skoj. Det gällde ju hela tiden att ligga steget före och fundera ut vad vi skulle ge Alex nästa gång där ute i kylan, medans vi satt inne i en varm bil och värmde oss. Usch det gjorde så ont i hjärtat att se han frysa och kämpa ute på vägen.

De sista milen på cykeln var väldigt dimmiga. Alex började klaga på dåliga bromsar. Oj oj!! Jag kan lova att jag blev nervös över att höra det. Jag skrek till grabbarna i bilen att vi verkligen fick hålla koll på honom nu. Mitt hjärtade pumpade på rätt bra. Jag hoppades att det inte skulle dyka upp några tuffa nedförsbackar nu. Men det kom en och annan nedförsbacke. Efter varje backe kunde jag pusta ut några minuter. Väl framme vid växlingsområdet för löpningen kunde jag pusta ut ordentligt. Men åhhhh vad grym han var där ute på tävlingsbanan.  Jag tror att under de 180 km som Alex satt på cykeln och kämpade stannade vi nog minst 100 gånger ( kändes det som ). Hejade, peppade, jag behövde toabesök, hejade lite till, skrek och hejade på från bilen, mera toabesök för mig – tror man kan kalla det för ”nervösmage”  😉

Äntligen var cyklingen klar. Det var tuffa 180 km. Sedan sprang han iväg och började sin färd mot toppen. Landsvägslöpning till en början där vi i supporterteamet fortsatte vårt jobb med att heja, peppa, ge dryck och energi….och kanske en och annan liten kindpuss också Vi körde en liten bit med bilen. Stannade, hoppade ut bilen, gav Alex det han behövde, in i bilen igen, körde en bit, stannade, hoppade ur and so on!! Fram till 25 km på löpningen. Där fick man nämligen ha någon som sprang/gick tillsammans med den tävlande. Jag hängde med Alex från 25 km. Det gick upp, upp, upp och lite mera uppför.

Så vi gick där. Snackade en massa, skrattade, snackade lite till. Fyllde på med cola, chips, vatten, bullar….you name it. Alex klagade på att han var trött. Då gällde det att försöka få han att tänka på något skoj. Så vi gick där och snackade och skrattade om allt och inget. Pratade om cykelbanan, om alla mina toabesök…..lite hemligheter med mera med mera. Efter några kilometer bytte Danne av mig och gick en stund med Alex, sedan kom Mattias och bytte av Danne. Så vi turades om att göra Alex sällskap. På sätt fick han ventilera med alla oss tre. Från ca 29 km gick jag med Alex och nu började vi närma oss punkten – 32,5 km -där man antingen får gå upp på Gaustatoppen och få en svart t-shirt eller så får man svänga vänster och gå i mål i Gaustablikk och få en vit t-shirt.

Vad tror ni? Så klart fick Alex gå rakt fram och nu var siktet inställt på Gaustatoppen! Tjo hoo!! Nu började vi komma så högt och vindarna började bli kyligare. Alex fick låna min snygga  SPIF-jacka ( ni vet han tävlar ju för den där andra stora triathlonklubben i Sthlm ) Men nöden har ingen lag. Han frös, jag svettades – jackan var hans! Vi fortsatte traskandet uppför. Upp, upp, upp. Dryga 5 km från mål – precis innan man ska bege sig upp på fjället på riktigt – lämnade vi bilen. Nu skulle vi alla fyra ta oss upp på Gaustatoppen.

Terrängen var inte att leka med och jag insåg att det var evigheter sedan jag fjällvandrade. Det var stenigt, blött, högt, svår terräng att gå i. Och det tyckte jag med mina pigga ben. Tänk dig då att ha simmat 3,8 km i en fjord, cyklat 180 km samt tagit dig dryga 3,7 mil på löpande/gåendes uppför innan. Jag hade egentligen ingenting att klaga på!! Vi peppade Alex som började tappa energin. Jag gick först och lotsade vägen medans Danne och Mattias gick och höll koll på Alex. Höll armkrok för att han inte skulle ramla. Vi såg toppen. Vi närmade oss meter för meter. En bit upp började det blåsa på rätt bra. Det blev riktigt kallt. Men det var bara till att fortsätta gå. Vi gick och vi gick och vi gick. Det började blåsa ännu friskare vindar och vi fick stanna till för att ta på oss mössa, vantar och varmare kläder.

När vi började närma oss Gaustatoppen fick Alex sätta på sig en riktigt snygg Norsemantröja som jag hade köpt. Men det blåste så kallt så han blev tvungen att sätta på sig en jacka utanför. Det blåste kalla och friska vindar där uppe på fjället. Vi gick och vi gick och vi gick! Men äntligen!! ÄNTLIGEN!!!!!! Vi var på toppen – och Alex kämpade de sista få metrarna uppför och passerade mållinjen – på Gaustatoppen som en Norseman!!! Jag blev så rörd! Jag fick rysningar. Vilken kämpe!! Efter lite målgångsfotografering tog vi oss in i fikastugan för att värma oss. Fick i oss något i magen. Vi hann väl sitta där i 30 minuter. Sedan kom en kille från tävlingsgsledningen fram till oss och berättade att vi var tvungna att ta oss ner igen eftersom det skulle bli mörkt om dryga timmen.

Det fina var ju att kabinbanan som går upp till Gaustatoppen hade precis slagits ut av blixten och fungerade inte. Detta innebar att de tävlande som egentligen skulle fått åka ner med den nu skulle  behöva gå ner igen. Det vill säga göra oss supportrar sällskap. Så vi satte på oss varmare kläder, pannlampa och började traska ner. Jag tyckte så synd om Alex. Tänk dig att behöva gå de 5 km ner efter att ha utfört en sådan prestation under dagen. Dimman började hopa sig och det började skymma. Vi gick och gick. Det blev mörkare och mörkare och det blev dags att sätt på pannlampan. På vägen ner mötte vi fortfarande några som var på väg upp till målet på Gaustatoppen. Jag gick och höll Alex i handen – han var inte alltför stabil på vägen ner. Kroppen och knoppen var trött.

Efter över en 1,5 timmes traskande nerför fjället nådde vi äntligen bilen. Hoppade in och åkte mot vårt boende. Trötta var bara förnamnet. Där väntade en lång, varm och välbehövlig dusch. Grabbarna fick i sig lite mat. Jag somnade …..innan maten. Först av alla…..haha…..tröttmössa! Var det jag som hade tävlat eller? Herregud!

Men vilken tävling! Vilken upplevelse! Eftersom man som supporter får åka med i bil hela vägen så känns det som att jag också har gjort Norseman – B-varianten! Eller snarare C-varianten. Vi i supporterteamet hade fullt upp i drygt 22-23 timmar. Men tiden gick så fort under dagen. Det blev mycket skratt i bilen, hejande, peppande och mycket snack. Vi hängde med ett gäng norska grabbar som supportade en kille under tävlingen. Vi hade samma stop efter vägen och Alex och den norska gutten låg rätt så nära varandra. Det fina var bara att vår man drog på smaljet hela tiden – och då menar jag hela tiden!! Den norska gutten rörde inte en min på hela dagen. Däremot var hans supporterteam väldigt glada och snackade hela tiden.

Jag, Danne och Mattias konstaterade en del saker under Norseman!

Att vi numera kan snakke norsk. Jäkligt grymma på det faktiskt. Heia Heia!! Vi konstaterade att vi var det absolut bästa supporterteamet på hela tävlingen. Vi konstaterade att vi hade den gladaste killen på tävlingsbanan. Vi konstaterade att det inte är okej att en påse Haribo kostade 48 norska kronor. Vi konstaterade att Alex körde över 80 km/h i en av nedförsbackarna ( då hade jag ont i magen ). Vi konstaterade att jag gick på toa (minst) 15 gånger under bilresan…..haha Snacka om nervösmage. Vi konstaterade att vi åt alldeles för mycket godis i bilen. Vi åt ingen mat på hela dagen. Vi konstaterade redan innan start att Alex skulle fixa en svart t-shirt. Vi konstaterade att Norge är ett fantastiskt vackert land. Vilken natur! Vi konstaterade även att vi hade tre kameror som alla innehöll samma bilder – skog, vatten och Alexander.

Vi konstaterade helt enkelt att Team Åström-Karlsson var det bästa teamet på hela tävlingen och med den grymmaste tävlanden på banan!!! Vi var bäst helt enkelt!

Tack för den här helgen teamet!! Jag har haft så jäkla roligt! Nu är bara frågan: Vem i teamet kör Norseman nästa år?? Blir det Danne? Eller Mattias? Eller Alex ……eller blir det jag? Jag hoppas på att någon i gänget får en plats nästa år Då ska jag hänga med!

Efter ett långt inlägg får ni äntligen vila ögonen på bilder från tävlingen! Titta och njut!! Och vill man läsa hur det var på tävlingsbanan under Norseman tycker jag man ska klicka in här och läsa Alex upplevelse av tävlingen. ( jag vet att det är på ingång )

//SupporterBea

Heia Heia – jeg kan snakke norsk!