Nu är det inte många timmar kvar till start av 2013 års upplaga av Vintermarathon. 42 195 meter skall avverkas och jag hoppas det kommer gå i hyffsat bra fart. Benen känns helt okej och nu är det bara till att plocka fram pannbenet och kötta några varv runt Norra Djurgården.
Jag har inte sett några bekanta namn i startlistan på tjejsidan. Däremot så är det ett bättre gäng grabbar jag känner som ska springa. Så nu gäller det helt enkelt att hålla jämna steg med dessa……eller helst vara före dom 
Men jag inser ju att man är lite smått knasig. När någon frågar vad jag ska göra så säger jag att jag ”bara” ska springa ett marathon. Men när man är van vid att alltid ha simmat och cyklat innan man springer så känns det som ett ”bara”. Det låter galet – men så är det. Men det ska bli kul att ”bara” springa ett marathon imorgon. Kul att se vad kroppen och benen går för på ”bara” ett marathon.
I mitt lilla huvud har jag just nu den där härliga känslan av att det kommer gå så lätt. Jag kommer flyga fram på mina lätta ben hela vägen. 42 km är väl ingenting? Eller hur!!! Det kommer ju garanterat bli svackor, slit, svordomar, tankar om att lägga ner…….det hinner passera många tankar och känslor under ett lopp.
Jag tycker alltid att första milen är seg. Det tar sådan tid för mig att komma igång, Sedan brukar det gå hyffsat fram mot 17 km. Tyngsta biten brukar för mig vara mellan 20-30 km. Sista milen är det nedräkning på riktigt.
Jag ska verkligen försöka att dra lite på leendet när jag tävlar idag. Brukar ha svårt med det under tävling. Det är väl dom där tävlingshornen som kommer fram. Men min hejarklack ska få se mig le idag. Jag lovar 
Då kör vi!!
Hepp hepp!!
